Rasistiska kineser del II

Japans nya premiärminister Shinzo Abe har åkt till Kina som första utlandsbesök och skapar hopp om förbättrade relationer länderna emellan. Det återstår att se hur detta positiva tecken kommer att förvaltas på regeringsnivå; klart är emellertid att oavsett hur bra vänner Peking och Tokyo blir kommer den motvilja många kineser känner mot Japan att vara seglivad. Det är en motvilja som förts vidare från en äldre generation till ungdomen av idag, en ungdom som, paradoxalt nog, samtidigt konsumerar en populärkultur med starka japanska inslag.

Under middagen igår fick vi se ett exempel på hur japaner i sämsta fall kan behandlas i Kina. Vi åt på Caijiapo, ett litet mysigt shaanxi-ställe i närheten av universitetet med trevlig uteservering. Vid bordet intill satt ett gäng på sex sju personer, hälften japaner och hälften kineser. De verkade göra ett språkutbyte, och hade dessutom väldigt trevligt på kuppen. De drack öl och skrattade som man gör när man är glad, men ingalunda särskilt berusat eller högljutt. När de ville beställa mer öl snäste dock servitrisen (som jag tror även är en slags chef för stället) "Det finns inte mer öl! Ni har väl druckit nog nu!". Mattias, Björn och jag bara gapade av förvåning; vi vet ju att hon aldrig skulle ha formulerat sig så oartigt om det var vi som satt där och var glada. De avsnästa gästerna tog det hela väldigt lugnt, de fann sig helt enkelt i att ingen mer öl var tillgänglig och satt lugnt kvar. Vilket givetvis får mig att tro att de var vana vid situationen.

Man får väl ändå försöka se hoppfullt på det hela; det handlade faktiskt om japanska och kinesiska studenter som träffades och uppenbarligen höll på att bli kompisar. Det är det som behövs, att kineser proppade med fördomar mot grannlandet faktiskt får lära känna någon därifrån och få sina åsikter utmanade. Och förmodligen gäller detsamma för japaner.