Summering, ända fram

Framme i hemstaden!
Nu är det verkligen dags för en rapport igen, från de sista fyra dagarna i Taipei. Min semester blev även en semester från datorhantering, men här kommer en hel drös med bilder som tröst:

I torsdags hade Ya-Han lektion hela dagen, så jag strövade runt lite själv. Jag bestämde mig för att återse platsen framför CKS Memorial Hall (hallen som rests till minne av den gamle ruttne Chiang Kai-shek). Det är en inte helt oansenlig yta, med en ganska fin port som ingång, omgärdad av välvårdad växlighet och kantad av National Theatre och National Concert Hall.





Egentligen hade jag inte tänkt gå upp till själva hallen, men av någon anledning tänkte jag att det skulle ge något. Framför ingången trängdes en japansk turistgrupp framför sin guide (”Ano, ano…”). När jag gick fram till statyn krockade jag med ett ungt japanskt par, och sade ”hello” som av en reflex. Döm om min förvåning, killen var min käre gamle klasskompis från första terminen i Hangzhou, Tomo! Chanserna att vi skulle träffas där var alldeles förträffligt små, men det gjorde vi. Han och flickvännen W. hade tagit en tredagarstur till Taipei med en turistresa, och de var precis på väg till nästa attraktion när vi stötte på varandra.



Jag gav Ya-Hans nummer till Tomo och vi bestämde att vi skulle höras senare under kvällen. Tomo och W. drog vidare med sin grupp och jag tog mig till 228-parken, som ligger tio minuters gångväg från CKS Memorial Hall. Parken har döpts efter en händelse år 1947 (28:e februari), då befolkningen protesterade mot guomindang-ledarnas handelsmonopol. Protesterna ledde till en massaker, där guomindang-trupperna mejade ner och dödade ett stort antal människor. Parken är inte så stor, men fint arrangerad med en liten damm, små paviljonger och många bänkar lämpliga för stilla kontemplation.



Jag kunde inte sitta så länge med min nyinköpta sodukobok i parken, helt plötsligt brakade det till och himlen öppnade sig. Paraply hjälpte föga, jag tog skydd under ett tak på trottoaren i närheten av parken.


Spöna stod som regn i backen.

Fram emot kvällen lugnade himlen ned sig, och vi bestämde träff med Tomo och W. Vi tog en tur till en nattmarknad i närheten av 101 (världens högsta byggnad, i alla fall ett tag till). Marknaden bjöd på godkänd shopping och damskoaffärerna hade till och med storlek 40 ibland.




Efter en hel dags promenerande för min del och lektioner för Ya-Hans del blev marknaden den sista aktiviteten för dagen, klockan elva tog vi utmattade en taxi hemåt.

Fredagen bjöd på ännu mer promenerande, vi bestämde oss för att åka upp till Yangming-berget. Det ligger ca en timmes busstur från centrala Taipei, och hyser små trevliga byar (givetvis utrustade med Starbucks och 7eleven), fina villor och en nationalpark med promenadstråk. ”Promenad” är i och för sig en underdrift, det handlar om att gå uppför tusentals trappsteg. Målet var den högsta toppen, Qixing Shan (de sju stjärnornas berg).



Så här såg trapporna uppför ut, i sin mest plana och promenadvänliga tappning. Oftast var det brantare. Sopborsten tillhör ”städpersonalen”, som uppenbarligen klättrar upp för berget några gånger i veckan för att sopa bort löv och jord från stenläggningen. En nationalpark måste hållas ren, snygg och bergsklättrarvänlig