Kritik á la carte

Jag sitter här på Café Luwak och hetsar upp mig litegrann, minsann. Rätten ”Mediterranean Salad” finns med på deras meny, men verkligen bara där och ingen annanstans. Varje gång jag försöker beställa den, och det har jag gjort vid fem-sex tillfällen, svarar servitrisen ”Ursäkta, den har vi inte”. Jag börjar undra om den kanske finns med enbart för syns skull. Till råga på allt visade sig dagens servitris vara otroligt trög och dessutom okunnig om den egna menyn (morots- och äppeljuice, nääähhh??). Det fick mig att totaldissa hela cafét inombords och tänka på vad de egentligen håller på med här.

Utifrån ser allt så bra ut, de har inrett nedanvåningen i en gammal villa, och gjort en riktigt snygg terass utanför, idealisk för milda sensommarkvällar. Det är ett mysigt café. Men inuti blir idéstölden uppenbar. I princip hela upplägget kommer från Heitang, vårt gamla stamhak. Bilderna på väggen helt bokstavligt (Har de snott dem? Fått dem?) och rätterna på menyn likaså (förutom då bageln och medelhavssalladen, som har tillkommit). De två ägarna till detta café arbetade tidigare på Heitang, och har uppenbarligen lärt sig allt därifrån, från typsnittet i menyn till hur man ska krydda pastan. Jag kan respektera att de vill öppna upp ett eget café, men varför inte göra det lite mer originellt? Att titta på ett bra hak och sedan kopiera rakt av är inte så ärorikt.

Om jag hade varit på ännu sämre humör hade jag nog inte nöjt mig med att hoppa på Luwak, utan dragit större växlar och börjat kritisera något som man kan påstå vara en vanligt förekommande ingrediens i kinesiskt affärstänkande. Idékopiering och brist på uppfinningsrikedom... Men nu satte servitrisen på ”Help”, så tiraderna får vänta.