Kattaskrället och grannen

Idag har jag inte bara fått en kompis i kvarteret, utan möjligtvis även ett rykte.

Det hela utspelade sig vid vägkorsningen femton meter från min port. Vid denna lilla plats brukar ett par tuffa gatukatter hänga runt. Mest framträdande är nog en orange hankatt med bara en liten stump där svansen tidigare satt, traskantade öron och en mun som skulle tåla en och annan floursköljning hos Kattandvården. Visserligen ser denna misse rätt så risig ut, men av någon anledning är han tjock som en smock. Och har, måste erkännas, en viss sliten charm.

Igår kväll när jag spatserade hem från jobbet satt denna katt vid vägkorsningen och tvättade sig lojt på den tufsiga magen. Jag bestämde mig för att sätta mig på huk och snacka lite med honom. Han visade sig vara pratig och svarade inte bara på tilltal, utan visade även uppskattning för huvudklappandet. Medan jag satt där och lallade med den skitiga gatukatten som en annan knäpp utlänning gick en kille förbi, och log med vad som tycktes vara lika delar förvåning och överseende mot mig där under lyktstolpen.
Ikväll när jag kom till samma vägkorsning låg Herr Smutsnos på en långtidsparkerad vespa vid vägkanten. Jag bestämde mig för att hälsa igen - och jag erkänner, jag kan inte låta bli att tala något som liknar babyspråk när jag kommer i närheten av en katt. Så även denna gång. Och tro fasiken om inte samme kille som igår gick förbi just när jag stod där och snackade. Med samma sorts leende.


Så här tänker jag nog inte göra med Herr Smutsnos.