Tillbaka...

För lite mer än en timme sedan ramlade jag in i min lägenhet, efter fyra dagar i soliga Ho Chi Minh-staden aka Saigon. Det har varit fyra dagar av konferensdeltagande, föreläsningar, diskussioner, utflykter och lärakännande. Lärorikt, utvecklande och roligt på samma gång. Fast ibland trodde jag att vi bara kommit dit för att äta - det gick sällan mer än tre timmar mellan målen, och däremellan fick vi mellanmål...

HCM-staden gjorde ett riktigt bra intryck på mig. Vårt hotell låg i centrum, som var fyllt av fina hus, snygga hotell, restauranger och barer. Trots dess 3 till 4 miljoner invånare kändes det som att stadscentrum tillhörde en relativt liten stad; det fanns inte särskilt många höga hus och det fanns en stark semesterkänsla över hela staden (kan ha haft något att göra med de många utländska turisterna vi såg). Trafiken var så där riktigt sydostasiatisk, full av motorcyklister och ungefär lika tutig som i Kina. Priserna var dessutom riktigt föredömliga, tidvis till och med lägre än i Kina.

När man promenerade där längs gatorna var det svårt att föreställa sig hur det såg ut efter kriget för 30 år sedan. Vi fick oss dock en del krigshistoria till livs; en eftermiddag proppades vi alla in i tre bussar och åkte två timmar ut från staden. Där låg regionen Cuchi med dess tunnelsystem. Civilbefolkningen hade börjat bygga tunnlar i slutet av 40-talet, och de kom till pass både mot fransoserna och amerikanerna. Sammanlagt fanns det hela 25 mil tunnlar, på två, fyra, sex och åtta meters djup under markytan. Det var en intressant upplevelse att gå ner i några av tunnlarna - även om vi bara hukade oss igenom ett tiotal meter klappade mitt hjärta fort när jag kom upp igen. Det faktum att Vietcong ibland tillbringade månader därnere är svårt att begripa.
En trevlig man från Sveriges ambassad i Hanoi hade kommit ner för att delta i konferensen, och han berättade bland annat att landets befolkning är väldigt, väldigt ung. Minnet av kriget blir svagare och svagare - det är antagligen en bidragande anledning till att klubbarna Apocalypse Now och Agent Orange (sic!) kunde heta som de gör.

Lite bilder från dagarna som gått - håll tillgodo!

Reklamskylt för snabbnudlar, fångad på vägen från flygplatsen till stan.


Mitt hotellrum på Hotel Caravelle. Fullständigt tillfredsställande på alla punkter.


Precis utanför vårt hotell låg operahuset (i förgrunden) och lite längre bort hotellet Continental. Vacker arkitektur med europeiska förtecken!


Ben Thanh-marknaden, som vi gick till en eftermiddag. Fullpackat med kläder, skor, tyger, prydnadssaker, mat, kaffe och te.


Cykeltaxichaffisen väntar på kunder utanför marknaden.


En kopp kaffe tillagad på vietnamesiskt vis (kaffet läggs i metallfiltret, som sätts ovanpå koppen. Uppkokt vatten hälls på, och efter några minuter är det klart). Jordgubbsmilkshaken var också god.


Kvällutsikt från båten där vi åt den första dagen.


Genomskärningsmodell över hur tunnelsystemet i Cuchi fungerade.


Ett förunderligt smalt hus i vackra färger - en vanlig syn i HCM-staden.