Kinesiska posten - stryptag, magslag, smack eller kris?

Inget av det idag, faktiskt. Istället en ros till de två anställda på postkontoret som tog hand om mina paket. De fick hela ivägskickningsproceduren att inte bli mer komplicerad än absolut nödvändigt, något som man lär sig uppskatta efter några år i Kina och åtskilliga panikattacker på postkontor.

Det började visserligen inte så bra. Jag och Björn kånkade in mina två kartonger på postkontoret i närheten av universitetet. Visserligen kändes det lite ynkligt att bara ha två - de innehöll trots allt i princip alla mina böcker, en hel del block och det mesta av mina saker som tidigare befann sig i vår bokhylla - men deras sammanlagda vikt på över 20 kilo gjorde att jag ville bli av med dem så fort som möjligt. Att ta med mig dem i bagaget i slutet av oktober var inte något alternativ.

-Det är specialregler för att skicka till Taiwan, max 2 kilo per paket eller 5 kilo om det innehåller böcker och endast böcker.
-Fast det är ju nästan bara böcker i de här lådorna... Ett block eller två och en gammal tröja överst räknas väl inte...? sade jag och försökte dölja juicepressen i mitten av kartongen.
-Reglerna säger att det endast får vara böcker.
-Faaaan, vad omständigt.

Min svordom satte uppenbarligen fart på hjärnmusklerna, och posttjejen kom på att specialreglerna faktiskt bara gäller för flygpost. Om paketen skickas per båt går det bra att packa stora paket med allsköns saker (men inga matvaror, du har väl inte packat några matvaror?). Att de kommer fram först efter en månad är enbart en fördel för mig, då kommer jag ju vara där och kan plocka upp dem själv istället för att belasta Yahan.

Därmed har faktiskt min flytt till Taipei inletts.