Round the Lsland

Gårdagen bjöd på allt som man kan förvänta sig av en bra dag. Nya aktiviteter, spänning, trevliga människor och givetvis kanoter. Vi snackar "The 3rd Xiamen Round the Lsland Canoe Marathon Race" (ja, så skrevs det. Inte alltid så lätt att skilja på l och i).

Om man ska hinna paddla ett maraton måste man börja tidigt, och det gjorde tävlingen. Vid åtta började lagen samlas nere i 海湾公园 (Havsvikens park). Registrering skulle göras, flytvästar uppdelas och så klart tal hållas.


Det två personer starka "Svenska Vikingalaget" under uppraddningen av lagen.


De 18 lagen kom till sist ner i vattnet, trots att vattennivån var några meter lägre än väntat. Kanoter fick baxas ner och vi deltagare hoppa ner på följebåtarna och sedan i kanoten. Ett oväntat problem, men det löstes i alla fall utan några större katastrofer.

Den runt 45 km långa rutten var indelad i tre sträckor. De flesta av lagen tävlade i stafettklassen, det vill säga bytte ut en eller båda paddlare vid de två stoppen. Vi hade det minsta laget av alla och inga avbytare, men vi bestämde oss ändå för att ta en paus vid det första stoppet efter ungefär två timmars paddlande:


På väg in mot land för en första paus.


Det var ganska skönt att sträcka på benen. Säga vad man vill om kanoter, men de är inte särskilt ergonomiska.


Med två av våra fans, Nathan och Yafen, som mötte upp oss för att heja på. Vi fotograferades av Björn.

Jag måste erkänna att jag var ganska mör efter den första pausen, och trodde väl kanske att vi skulle orka en timme till, inte mer. De fyra-fem lagen som låg bakom oss hade redan fått ge upp eftersom de var för långsamma, så vi låg längst bak av alla kanoter. De framför oss hade fyllt på med ny, fräsch armkraft vid stoppet, så vi förlorade dem ganska snart ur sikte.

Där var vi alltså, envist paddlande i havet utanför Xiamen. Jag hade nog räknat med att det skulle vara lättare, lite som att paddla i Lödde å, liksom. Men havets vattenegenskaper gjorde det bra mycket tyngre och svårare. Trots låga vindstyrkor omgavs vi tidvis av vågor som gjorde det svårt att hålla rak kurs. De otaliga följebåtarna med funktionärer körde runt och dirigerade/fotograferade/hejade på alla lagen, utan att tänka på att svallvågorna som de skapade faktiskt störde oss.
Eftersom vi halkade efter de andra var vi den enda kanoten i sikte, men det betydde inte att vi var ensamma. En följebåt körde ständigt bredvid oss för att kontrollera att vi inte blev för trötta, kantrade eller behövde mer vatten. De var även redo att dra oss om krafterna skulle tryta - ett erbjudande som vi sett flera lag acceptera, men som vi inte ville veta av. Istället hejade de alltså på oss och slängde över vattenflaskor och kex. Och konverserade oss.
När ungefär en timme förflutit efter första stoppet, och vi alltså paddlat i runt tre timmar, var vi ganska sugna på att nå det andra stoppet. Jag ropade till följebåten och frågade hur långt det var kvar. "Inte så långt, runt piren där framme bara". Vi bestämde oss för att trots de svidande armarna ta i ordentligt och nådde under rop "ett och två, ett och två" fram till piren. När vi rundat den mötte oss en ny övergiven kuststräcka, ingen pausstation i sikte. "Runt nästa hörn är det, det tar ungefär en halvtimme" fick vi som nytt svar från följebåten. Okej, ett och två, ett och två, ro på. Så här fortsatte det två tre gånger, och två timmar senare var vi i mål. Då var vi rejält sura på följebåten, men känslan att gå i land efter över fem timmar i kanoten var så skön att det inte spelade någon roll längre.


På väg in till den andra stationen, slutet på vår 3/5-mara.

Yiya (Nils flickvän och vår största supporter) tog emot oss och bjöd på mat och dricka. Arrangörerna fixade en bil så att vi kunde åka hem och duscha, sedan bar det av till målområdet på en liten ö utanför Xiamen, där prisutdelning och avslutningsmiddag skulle gå av stapeln.


På väg till avslutningsfesten.


Jag tittar på avslutningstalen. Yiya hjälpte mig att göra kalla omslag för händerna, som hade bränts ganska illa av solen.


Jag, Nils, seglarprofilen Lao Liu med sällskap, och Beike.

Det blev en trevlig tillställning och en perfekt avslutning på hela evenemanget. Jag och Nils var helt klart nöjda med vår insats.



Bonusmaterial:
På förstasidan i Xiamen Business News

En av mina sönderbrända händer (varning, gory!)