Extremsportig representant

Som ni säkert förstått är en stor del av mitt jobb att presentera och representera Sverige i olika sammanhang. Det kan vara på lokala Schengen-möten för att diskutera visumfrågor, som presentationshållare på småskolor, som frågebesvarare på mässor och så vidare. En del av det är ren rutin och återkommande arbetsuppgifter, medan det andra gånger initieras av förfrågningar utifrån som jag kan välja att tacka ja eller nej till.

Den här veckan har jag av någon outgrundlig anledning tackat ja till två tv-framträdanden. Eller, om jag ska bena upp det hela är kanske anledningen inte helt outgrundlig: jag tycker tydligen det är roligt att vara jättenervös, prata kinesiska och bli filmad under tiden. Det är min form av extreme sports; pumpande adrenalin, stenhårda krav på mig själv och känslan av att ha överlevt en pärs när kameran väl stängts av. Lite kul är det också, för all del.

Det första framträdandet klarades av i tisdags, en slags talking head-intervju (med mitt huvud som enda stjärnan) om hur det gick till när jag lärde mig kinesiska, samt min syn på kulturskillnader mellan Asien och Europa. Imorgon handlar det istället om utbildning i Norden, och jag sitter i den panel som ska diskutera just detta.

Tur att vi inte har någon tv-mottagning i vår dumburk.