Kvarteret Katten

Eftersom jag bor i en storstad uppskattar jag tecken på igenkänning här i mitt lilla kvarter (som kanske inte kan kallas "mitt" riktigt ännu, förresten). När kassörskan i mataffären på hörnet frågade mig om jag hade med kupongerna jag fått vid förra besöket blev jag glad - att hon kände igen mig är inte konstigt med tanke på mitt avvikande utseende, men att hon visade det på ett så vardagligt sätt värmde mitt hjärta.

En annan typ som gör allt för att jag ska känna mig hemma är Herr Smutsnos:

Om det är uppehållsväder ligger han ofelbart på denna skruttiga skoter när jag promenerar till jobbet på morgonen. Han storsover, kattnjuter och är så underbart knuten till vårt kvarter. Visst, det beror säkert till stor del på den konstiga tanten på cykeln som matar alla vildkatterna, men jag inbillar mig att det finns något mer som håller honom kvar. Kanske minnet av en snäll husse eller matte? Kanske vi som stannar och hälsar på honom varje dag? Kanske det faktum att han är ganska nöjd med sin tillvaro som utekatt på Jiaxing-gatan?

Herr Smutsnos kan glädja sig åt ytterligare en sak här i världen: han slipper se (eller rättare sagt förstå) följande reklamflaggor vaja i vinden nere vid stora vägkorsningen:

En stilmässigt helt bakvänd skylt måste såklart fotograferas bakvänt. Jag menar - "Abbafever"? Jag tror att den som kom på det ordet snarare tänkt på obehagskänslan och yrseln man känner när "Take a Chance" spelas på radion, eller när man måste höra "Dancing Queen" för femhundramiljonte gången. Om jag till råga på allt skulle behöva höra dessa två snubbar imitera Björn och Benny skulle jag definitivt bli sjuk: