Om ondskan

Jag såg precis färdigt den svenska vampyrrullen Frostbiten. Precis lagom med läskighet och vinterkänsla en ruggig onsdagskväll under duntäcket som denna. Då och då drev filmen med sin egen genre, vilket var ganska lyckat. Vampyrrullar blir ju lätt komiska/patetiska och det kunde faktiskt åtgärdas genom medveten humor.

Utan att avslöja för mycket tyckte jag dock att supervampyren i slutet av filmen förtjänar lite kritik. Han pratar om sin egen överlägsenhet, både över människor och vanliga, i hans tycke skruttiga, vampyrer. Men vad förvandlas han själv till? En benig, förvisso stor och läskig, men naken, gråbrun och grymtande figur som rantar runt i taket och inte längre kan tala, utan bara ryta glutturalt. Inte så överlägsen, kan man tycka. Och inte särskilt svårdödad heller, faktiskt.
Paradoxalt nog inger denna monstervampyr nästan en trygghet i all sin uppenbara och synliga ondska. Man vill givetvis inte träffa honom i verkliga livet, men man vet i alla fall var man har honom. Därför kan vampyr- och monsterfilmer aldrig bli lika läskiga och ångestfyllda som till exempel Dancer in the Dark, Dogville, Flugornas Herre och Boys Don't Cry.