Mission accomplished

Så... Idag var det dags att visa vad man går för. Efter några dagars intensiva förberedelser åkte jag ner till Kaohsiung och Fukang middle school för att hålla min presentation. Det visade sig att denna skola blivit utvald till fadder/hejaklack åt Sveriges delegation för idrottsevenemanget World Games som ska hållas i Kaohsiung 2009. För skolans och lärarnas del innebär det att de ca 1400 eleverna kommer att lära sig en hel del om Sverige för att kunna ta emot delegationen på bästa sätt och för mig innebar det att se till att lärarna har ett bra hum om vårt avlånga land. Rektor Huang visade sig vara en ytterligt trevlig prick, liksom lärarna som kom och lyssnade. Och visst förbereder de sig noggrant genom att börja redan nu!


Jag poserar tillsammans med Lärare Chen framför de bilder och kartor från Sverige som de satt upp. Lärare Chen visade sig vara riktigt påläst, om så väl svenska hälsningsfraser ("Hur är det?") som stormaktstiden.


Tydligen såg jag ut så här när jag presenterade mig (detta har jag dock inget minne av)...


...och så här när jag lärde åhörarna några väl valda svenska ord... Med ett vagt skånskt uttal.


Publiken var uppmärksam och vänlig. Men så var det ju också lärare.


"Kiss and ride" - så kallas den zon vid Kaohsiungs HSR(HighSpeedRailway)-station, där man får släppa av och plocka upp folk men inte parkera. Dock verkar det vara tillåtet att kyssas. Snyggt!


HSR-tåget är inte bara snabbt, utan långt också. Mycket längre än X2000! Andra fördelar jämfört med den svenska sysslingen är att HSR 1. Inte kränger så fasligt i svängarna 2.Endast har säten där man sitter med näsan i färdriktningen så att man slipper bli så förbenat åksjuk

Väl hemma firade jag och Tove ett gott dagsverke med kycklingsallad, Jacob's Creek och Radioheadkaskader på balkongen. Sämre kan man ha det!

Lördagsjobb

På onsdag ska jag ta en tur med snabbtåget ner till Taiwans andra största stad Kaohsiung och hålla en presentation om Sverige. Den ska vara lång, på kinesiska och inför en publik på 60 lärare. Man skulle kunna säga att jag är lite nervös... Mest för att jag inte haft tid att förbereda mig än. Alltså vigs denna helg åt presentationsförfattande, powerpoint-joxande och föreläsningsövande.

Skrivande tarvar rätt miljö och därför drog jag ner till området runt universitetet Shida och det medelhavsdoftande Vino Vino. Lite senare slöt Tove upp och vi avnjöt en tidig middag på den utsökta terassen. Äntligen kunde jag lyfta blicken från datorskärmen och titta lite på omgivningen. Och en byracka med kli på ryggen och höstens hittills största huvudtratt:



(Det här blev för övrigt bloggens första video... Förhoppningsvis blir det inte den bästa)

Inhouse revisited

På tal om favoritställen återsåg vi igår en gammal klassiker - inhouse. Loungigt värre med snyyyygg uteservering och goda drinkar.


Slitet motiv, men... Lounge passar bra med storstadskänsla och höghus.


En bild säger mer än hundra lovord.

Nu är bara frågan hur vi lyckades missa att ta Line hit?

Smultron

Jag och Tove är vanedjur. Vi har fem-sex favoritrestauranger som vi går till varje vecka för att fylla våra bukar. Det är okej ställen med bra priser, intet ont i det. När man har besök anstränger man sig dock lite extra och på köpet hittar man nya favoriter:


Kiki, en underbar Sichuan-kedja som kommer bli vårt nya "nu är det helg och det är okej att äta dyrare"-hak (foto: Line)


På den eminenta restaurangen 度小月 som kombinerar snygg inredning och traditionellt taiwanesiskt käk.


Deras vattenspenat var till exempel lysande (trots att det finns folk som kanske tror att det bara är "sallad i olja"). Bilden kommer från en annan bloggare som uppskattar deras käk. Jag hade också kunnat fota deras friterade ostron, utsökta tofu eller gomförtrollande bambuskott. Nästa gång!


Två donnor på ett mysigt tehus uppe i bergen vid Maokong. Fullträff! Visserligen börjar det bli kallare, men med en redig kofta på kan man njuta av deras oolong-te året om utan att förfrysa sig.

I december, januari och februari väntar besök från allsköns vänner och familjemedlemmar. Många chanser att hitta nya smultronställen, alltså!

Pangtjej på besök

Jag har haft svårt att uttrycka mig på sistone (därav bloggtorka?) och när jag nu ska försöka hitta orden för hur trevligt det är att ha Line i Taipei blir jag stum av känslosamhet. För Line är ju bra på så många sätt:


Man kan ta med henne på lördagsinnebandy...


... lika bra är hon på att leta efter bögparader på stan...


... eller sjunga järnet på ktv.

Hon visade sig också vara väldigt bra på att få oss riktigt, riktigt glada i hatten i lördags. Det kan ni läsa mer om på hennes blogg.

Det enda som är dåligt med Lines besök är att det är för kort. Skäms!

Up, up and away

Tiden går snabbt när man har roligt! Slapp till höger, utflykter till vänster och jobbet någonstans i mitten. Kussarna har nu dragit vidare till Vietnam och njuter väl av Ho Chih Min Citys vackra arkitektur vid det här laget. Fast det var nog lite skönt för dem att insupa en veckas hemmakänsla här hos Tove och mig.


På väg upp till en resort förra veckan, för söndagshäng vid en utepool som visade sig vara stängd för året...


... så det fick bli sanmin-badet igen. Ett badhus som har allt: simbassäng, välutrustad vattenmassageavdelning och en utepool som är runt en meter djup.

I början av förra veckan var det månfestival, vilket innebar två lediga dagar för de flesta. En riktig familjehögtid är det, och taiwaneser visade sig fira det genom att sitta och grilla utomhus en masse. Vi grillade inte så mycket men njöt av varenda sekunds ledighet. I lördags fick vi dock betala priset, vilket var en kompensationsjobbdag. Fast jag ska nog inte klaga: vårt kontor åkte på utflykt till Wulai istället för att tillbringa dagen på kontoret.

Wulai ligger blott en timmes busstur från vår byggnad, men på den tiden hinner man förflyttas till ett lantligt bergslandskap. Ett bergslandskap som uppenbarligen ruvar på mycket värme, för här hittar man varma källor överallt. Inte öppna, naturlandskapliga som på Island, utan i hotellform med stenbassänger, som i Japan.

Lobbyn i vårt fina hotell Landis.


Alla rum hade egen varm källa. Ett vrid på kranen så kom det varma vattnet forsande. Lagom lyxigt!




När vi inte diskuterade årets resultat i hotellets konferenslokaler åkte vi på utflykt. Landskapet är riktigt vackert.



Wulais gamla stan.


Man åkte turisttåg med maxhastigheten 18 km/h....


För att komma till ett helt okej vattenfall. Flitige fotografen Knut förevigade ögonblicket.

Utflykter är trevliga, men inte särskilt vilsamma. Det visade sig inte heller gårdagen bli. Fast söndagsbra! Två timmars uteinnebandy i 30-gradig värme utan tillräckligt solskydd, och på kvällen utomhuskonsert som Erik hittade av en slump. Konserten hölls till minne av journalisten Daniel Pearl, vilket tydligen är något som görs varje år världen över. Trevligt initiativ!

Lustigt att befinna sig på en plats där 95% var utlänningar (varav ca 50% antagligen var engelskalärare och ca 40% såg ut som att de var direktimporterade från valfri europeisk musikfestival)


Urban utsikt. 101an, alltså.