Babyröstens förbannelse

Det är en känsla jag får och den infinner sig utan undantag sekunder efter att jag pratat kinesiska på telefon och lagt på luren. Ett eko enbart i mitt huvud, eller kanske verkliga diskantvibrationer i luften, det spelar ingen roll, jag vet att det har hänt igen. Babyröstens förbannelse har slagit till.

Jag borde inte vara något lätt offer, med tanke på att jag i ett väldigt tidigt skede, faktiskt redan efter några månader i Kina, identifierade "Babyrösten" och hade fullständigt klart för mig att jag ogillade den. Dessutom är jag rent röstlägesmässigt andra alt, på gränsen till tenor. Och Babyröstens värdkroppar utgörs normalt av kinesiska tjejer. Eller kanske närmare bestämt asiatiska tjejer. Det är farligt att tillskriva hela folk eller kontinenter en viss egenskap, jag vet, men efter att ha hört hundra-, ja kanske tusentals, Babyröster intaga just asiatiska tjejer vågar jag mig på en djärv generalisering.

Vuxna kvinnor. Som egentligen är kapabla att tala normalt. Pratar plötsligt med Babyröst. En slags stämma högt uppe i en jollrande diskant. Fast med riktiga ord. En gullighetsförbannelse är vad det är, denna Babyröst.

Och den har drabbat mig. Än så länge enbart när jag pratar kinesiska, och det i telefon. Som tydligast blir det när mitt avsked "Baibai!" ringer ut tre oktaver högre än min vanliga röst.

Snälla Babyröst, lämna mig i fred.

Löjligt

Jag är löjligt förtjust i Hello Saferide just nu, speciellt Nothing Like You (When You're Gone). Att ha med Lorenzo Llamas i texten kan aldrig vara fel.

Fölsedagsmor

Idag fyller förresten min fantastiska mor Berit år! GRATTIS, älskade mamma!

Nesligt ölsabotage

Jag är alldeles mätt på öl och någon slags Tiramisu (Chinese style, men ändå okej på något sätt, i all sin fluffighet). Vi gick först till Bandari Bar, som nu när fotbolls-vm är slut faktiskt fortsätter att existera, men knappast som fotbollsbar i den bemärkelsen. Kundkretsen är väsentligt uttunnad; idag syntes, förutom jag, Björn, Nathan och Yafen, endast två kinesiska pojkflickor vid biljardbordet, Michael Jackson på storbildsskärmen (konsert från Berlin med runt tio år på nacken, bättre än jag trodde) och servicepersonalen. Nåja, Qingdao-ölen är i alla fall billig och stället har biljardbord, tänkte vi och gick dit. Lite väl billig, visade det sig. Någon har uppenbarligen tappat fulöl (Björn och Nathan gissade på Xuejin eller Huiquan, båda relativt odrickbara) på Qingdao-flaskor och sedan satt på nya kapsyler. Vilket utomordentligt nesligt sätt att luras! Cheferna på Bandari Bar är knappast skyldiga till något annat är blåögdhet: de köper väl Qingdao exceptionellt billigt och tror att de får just det. Men nej…
Tur att vi kunde trösta oss uppe på taket ("Wole Courtyard Cofe", stället tusen gånger bättre än namnet) med några äkta Heineken och en Tiramisu. Därav mättheten.

Sena eftermiddagar på Walmart

Det var ganska skönt att anlända på en torsdag, då har man en fredag och sedan en hel helg att vårda jetlaggen. Tidsmässigt är jag redan normaliserad, d.v.s. jag sover och är vaken på förnuftiga tider. Men helt pigg är jag inte direkt. Det blir mycket läsa bok, slumra till, gosa katt, tvätta kläder, småplocka och andra inte alltför ansträngande aktiviteter.

Undantaget var mitt besök på Walmart idag. Av någon okänd anledning väljer jag alltid att åka dit under sena eftermiddagar, den sämsta tiden på dygnet rent infrastrukturellt. De flesta taxibilar är upptagna, bilköerna växer sig långa och Walmart är fullt med folk. När jag trängde mig fram i de smala supermarketgångarna blev jag först irriterad på att folk inte flyttar sig (vad fasiken finns det att titta på som gör det värt att ströva runt på det sättet?), men sedan tänkte jag efter. Kanske är den kinesiska modellen ganska okej när allt kommer omkring? Man liksom knuffar och trycker kundvagnen lagom hårt mot personerna framför sig tills de märker att någon vill förbi, då flyttar de sig utan irritation. Något ”Ursäkta” är inte nödvändigt, om man skulle säga det varenda gång hade man ju inte haft tid för någonting annat. Jag har nu kommit till den punkt där jag kan undertrycka både min frustration och mitt ursäkta och pressa mig fram rätt så effektivt. Det där med att acceptera andras kundvagnar i MIN korsrygg har jag dock lite svårare med...

Dagens matobservationer:
-- Flinghyllan har vuxit på Walmart! Nu går det att köpa uppemot tio flingsorter, inklusive en ganska prisvärd müsli. En slags internationalisering i form av rostade majsflingor och Cheerios. Nu väntar jag bara på att samma sak ska hända med ostdisken i en butik nära mig.
-- Ska jag någonsin kunna ta reda på vad man kan laga till med alla grejer de säljer i kinesiska matbutiker? Berg med torkade gud-vet-vad, inlagda grönsaksliknande ting, inälvsmat osv... Kanske borde jag ta med någon som kan förklara för mig.
-- Kycklingbröst är misstänkt billigt. Två och femtio för typ 400 gram? Jag blir (möjligtvis överdrivet) skeptisk och köper inte.

Flygplatser, krabbor och laglösa herrar

Det är inte direkt lönt att räkna hur många timmar vi har varit på väg, och kanske spelar det inte så stor roll nu: vi är hemma på Bujiantian, väskorna har tömts och ställts in i garderoben, Zhuxi har (något förvirrat och lite stirrigt) verkat vänja sig vid att vi är tillbaka. Vilken liten minikatt vi har! Jag har ju träffat så många under vistelsen i Sverige: Julle och Maja, Tora och Chibi, Puffran, Morris, Sixten, Keaton... Och de är alla ungefär dubbelt så stora som Zhuxi (med undantag av Puffran, som kanske är en och en halv gång så stor). Nathan bedyrar dock att hon ätit duktigt och till och med gått upp lite i vikt, vilket visar hur relativa kattstorlekar kan vara.

Lite tacksamma kan vi nog vara att allting klaffade idag, vi reste via Heathrow mindre än en vecka efter terrorincidenten. Dessutom åkte jag och Björn från Kastrup respektive Arlanda och sammanstrålade där på Heathrow, något som ju kan gå fel även om det inte finns skärpta säkerhetskontroller längs med vägen. British Airways skötte sig finfint, och planet till Shanghai kändes rymligare än Air France (i alla fall på höjden, på bredden var det som vanligt). Filmerna var bättre (18 kanaler med allt från nyare filmer till Simpsons, Black Adder och Vänner) och hade varit till full tillåtenhet om det inte varit för kraftiga ljudstörningar ett tag (slutet av Spike Lees "Inside Man" fick intagas under kraftigt brus).

Väl framme i Shanghai fick vi ta bussen från den internationella flygplatsen Pu Dong till inrikes-Hongqiao. Det tar två timmar och var så där lagom kul, men lite sov blev det i alla fall. Maykee ägnade sin lunchpaus åt att äta med oss där på Hongqiao, eftersom vi inte hann ta oss in till holländska konsulatet där hon jobbar. Alltid trevligt att träffa Maykee, som förresten är gammal Wuhan-kompis till Björn.
När vi skulle på planet till Xiamen var jag i ärlighetens namn ganska less på att resa. Då var det bra att stöta på en riktigt dum chinglish-skylt (något som man f.ö. alltid gör på flygplatser). Vid kön till säkerhetskontrollen meddelade en stämma på ganska korrekt engelska men med stark kinesisk brytning vad man fick ta med sig på planet. Dit hörde varken "the flammable and the explosive nor perishable goods like crab". Kanske har det varit vanligt med krabbor i bagaget hos vissa. Krabbor som kan ruttna. En annan rolig skylt siktades på Xiamens flygplats, där en snubbe stod vid utsläppet och höll en skylt med texten "The Huntsman Mr. Woods". Denna jägare med passande namn var uppenbarligen på väg till Xiamen och behövde hjälp från flygplatsen. (Påminner mig för övrigt om "Mr. Outlaw" som jag såg skrivet på en skylt vid ett annat tillfälle. Någon måste ju ha skämtat med kineserna...Jag blev nästan sugen på att ställa mig bredvid för att också vänta på denne Herr Laglös)..

Nu är jag alldeles snurrig av tids- och platsförskjutning. Återkommer imorgon!

Sista dagen

Alla som gillar att läsa min blogg kan glädja sig åt att detta ur bloggsynpunkt rejält misslyckade gästspel i Sverige snart är över. Imorgon sticker jag tillbaka till Kina! Var inte arga på den torftiga uppdateringen, snälla ni... Jag tror att min dagbok trivs bäst i Kina.

Om vi överhuvudtaget kommer dit... Vi bokade med British Airways, flygning via London alltså. Biljetterna betalades två-tre dagar före "terrorupprensningen" och de striktare säkerhetsreglerna. Hej då handbagage, hej genomskinlig plastpåse! Jag har inte bestämt mig för hur jag ska se på det här - ska det kännas tryggt att de kollar alla extra noga, eller ska jag bli förolämpad över att de får mig att känna mig som en terrorist (jag funderade ju på att lägga ner en tub Aco ansiktstvätt i handbagaget, uppenbart bombhot)? Kanske lönar det sig inte att tänka allt för mycket på det där, återstår bara att be till gudarna att mitt och Björns djärva arrangemang - jag flyger från Kastrup, han från Arlanda, hoppar på samma plan i London - faktiskt fungerar utan förseningar. Håll tummarna för oss.

På väg till Stockholm, rakt in i framtiden

Visst hör man det på namnet... X2000... Det praktiskt taget skriker av fart, framtid och framåtanda. Det nya milleniets färdmedel! Spridda tidningsrapporter om rökutveckling på grund av den svindlande farten har inte skrämt mig inte, de får mig snarare att inse hur fantastiskt snabbt detta tåg är. Möjligheten till internetuppkoppling hade kunnat göra bilden fullständig. Om det inte hade varit för...


... sladderlasagnen från underjorden


... och skagenröramackan från något annat onämnbart ställe (låt er ej luras av Björnens godmodiga min)

Tankarna förflyttas genast från en glimrande framtid till en sunkig skolmatsal. Och än en gång, tillbaka till monsterbageln med mozarella och soltorkade tomater som jag åt till kvällsmål i Lund. Det var grejer, det.

Björnen har landat...

… och lyft igen. Här i form av en Drunken Monkey. I motljus.


Själv uppträder jag som badnymf då och då. Här i stenbrottet med stort S.