Uppdatering

Det är minst sagt dags för en liten uppdatering om vad som hänt den senaste veckan. Det tunnsådda bloggandet har inte bara berott på aktivitetsfyllda dagar, utan även på de jobbiga data-/datorproblemen. Men, nu befinner jag mig en bra bit från fastlandets långa censurarm och bilderna borde kunna läggas in utan problem... Jag försöker!


Cafébesök - ett måste i Xiamen. Här en läsande Line på Luwak.


Mat - varje dag och i överflöd! En fördel med att hänga med semestrande typer.


Teinköp - ett annat måste i Kina! Här i Xiamen får man sitta ner och prova sig fram...


...en vila som man behöver framåt fem på eftermiddagen efter en heldag. Här två tröttisar fotograferade av Line. Till slut blev det halvfermenterat 铁观音 (Tieguanyin)


Sista kvällen i Xiamen började på Uffes - såklart!


Björn hade varit i Guangzhou på några dagars mässbesök och kom tillbaka tidigare under denna kväll (som tur var, så hann vi träffas innan jag lämnade Xiamen...). Här tillsammans med Jianyi och Nathan.


I Hong Kong! Mattias d.y. hade visabestyr, så vi hängde alla fyra över dagen igår. Här på promenad på Kowloon-sidan av sundet mot Hong Kong Island.


Line fotograferar från övre våningen på spårvagnen, ett trevligt ställe att befinna sig på Hong Kong Island.

Vid lunchdags idag skildes jag med Line och Mattias efter en jäkla trevlig vecka. De två åkte vidare till Shanghai för några sista dagar i Kina. Det ska bli kul att höra och se vad de hittar på!

Nä, nu är det dags för Lotten att nanna kudden. Givetvis drog hon på sig en liten förkylning i Hong Kong, där inomhustemperaturen i regel hålls på isande nivåer.. De är helt galna i ac där nere...

God natt!

Framme

Ja, så är det faktiskt. Nu har jag flyttat till Taipei, helt officiellt. Det kändes rätt så hemtamt att komma fram till Taoyuan-flygplatsen, gå till bankomaten och ta ut taibi, köpa ett telefonkort och ringa Yahan, köpa bussbiljett hos 大有巴士 och åka den dryga timmen till Fuhua-hotellet - jag har gjort det två gånger redan i år. Den här gången kunde jag till och med dirigera den påföljande taxin rätt till Yahans lilla gata.

Ikväll ska jag göra ingenting och gå och lägga mig mellanstadietidigt. Imorgon är det första dagen på jobbet. Minst sagt spännande!

Aktiviteter

Några bilder från de senaste dagarnas samvaro med L och M, som förresten är alldeles utomordentliga gäster; väluppfostrade, vetgiriga, öppensinnade och uppskattande. Vi lever ett riktigt lyxliv med hårtvättar till höger och benvaxningar till vänster, fotmassager nedåt och mjölkte inåt.



På Café Luwak igår


Dagens mjölkte (ja, det blir minst en kopp om dagen) på Yang Zhimings lilla hak.


Två dofsingar poserar i fotoautomaten


... som förresten skulle behöva luftkonditioneras (man svettades halvt ihjäl på det lilla utrymmet). Men, det var prisvärt och fotona blev bra.

Attans...

... passar ganska bra för att beskriva våra fotoproblem. Här har vi Line, en hängiven fotograf med mastodontkamera. Hon står här bredvid. På bordet framför henne har vi två datorer som inte har den nödvändiga öppningen för det där minneskortet som sitter i mastodontkameran. Okej, ingen skada skedd, Line har även en mastodontmobil. Dess två megapixlar ger helt okej bilder, och den är ju även smidig att ta med sig. Ålrajt, låt oss fotografera till höger och vänster och det gjorde vi. Titta nu på bordet igen, de två datorerna står kvar och ... ja, de skrattar faktiskt lite hånfullt. För vad händer när man försöker skicka över bilderna medelst usb-kabel?

System error.

我喜欢坐飞机

Ser man på. Line och Tias har rest över halva jordklotet för att komma hit, och vem får uppmärksamheten? Kattskrället...

Fast i ärlighetens namn har jag fått uppmärksamhet också. Och - inte att förglömma - en stor påse med ost, bröd, godis och andra skatter.

De två dofsingarna är förvånansvärt fräscha efter den långa transporten och snart är det dags för en promenad till White House, Shanghai-restaurangen nere vid havet där man sitter på en underbar terass och dricker iskall Carlsberg från fat. Snyggt!

Fler rapporter kommer i veckan, håll utkik här och på Cat hair everywhere

Familjemiddag

Igår var det dags för Yang Zhiming att infria löftet/hotet om att bjuda oss på middag. De senaste veckorna har jag hängt ganska mycket i hans glass-/tebar, och han ville absolut äta med oss en gång till innan jag flyttar till Taipei. Alltså bjöd han in igår kväll, i samband med sonen Yang Yutaos födelsedagsfest. Det visade sig även vara svägerskans födelsedag - allt upplagt för en familjetillställning, alltså.

Eftersom Yang Zhiming kommer från nordöstra Kina gick vi självklart till ett ställe som serverar mat därifrån. Inte flashigt, inte fräscha lokaler, inte dyrt, men jag tyckte att maten var helt okej - till skillnad från Björn och Mattias.

Middagen gick lite lugnare till än annars - kanske för att även farmor var närvarande. Den som stod för det mesta livet var födelsedagsbarnet Yutao. Han är en riktig liten illbatting! Bara åtta år, och ändå otroligt självmedveten och till synes beräknat trotsig. Han vet vad man inte bör säga och just därför säger han det. Björn anlände till exempel ganska sent och hade med sig en basketboll som present till Yutao. När han skämtsamt frågade "Vem är det som fyller år, vem vill ha en present?" svarade Yutao givetvis "Inte jag". Inte på ett gulligt sätt, utan trotsigt och nästan ointresserat. Mamman förmande honom givetvis, och då rättade han sig själv till ett halvt avmätt "Tack".


Mattias, Yutao, bollen och Björn

Annat var det med Yutaos tjejkusin som är fyra år äldre (har tyvärr glömt vad hon heter). Hon är verkligen ett under av artighet och gullighet.


Kusinen med sin mamma (fru till Yang Zhimings bror). Till höger syns Yutao härja framför farmor - karakteristiskt suddig på bild, eftersom han aldrig kan stå still särskilt länge.


Vi blev kompisar under middagens gång...


... och hon tyckte det var kul att fotografera med min kamera. Jag gillar den här bilden, där Yang Zhimings polare Caocao skämtar till det.

Det är svårt att låta bli genusperspektivet i jämförelsen mellan dessa två barn. Yang Yutao är kille, och har säkerligen skämts bort under hela sin spädbarns- och småbarnstid. En vanlig följd av att familjer bara får föda ett barn och många önskar sig en son. Nu behöver skillnaden mellan de två kusinerna inte enbart bero på könsskillnader, Yang Zhimings bror är en mycket lugnare person och man anar sig till att de har lugnare hemförhållanden. Festprissen Zhiming är ofta ute till sent på kvällen, och det är frun som har uppfostrat sonen mer eller mindre själv. Det sätter såklart spår - sonen vill väl ha så mycket uppmärksamhet från sin far som möjligt, även om den är negativ.
Nåja, det finns fortfarande hopp för Yutao! När han lugnar ner sig är han riktigt gullig och man märker att han har huvudet på skaft. Om några år kommer han säkert att vara lugnare.


Familjen Yang.


Hela gänget, fotograferade av Caocao.


När middagen var slut lämnade vi familjesammankomsten bakom oss och gick ner till stranden för att dricka några öl. Just nu är vädret perfekt för långa kvällar i sanden.

Yoda-skånska

Sidan "Yoda-speak" fick mig att tänka lite på svenska dialekter. Tänk om det hade funnits en sida där man matade in skriftspråkssvenska och fick ut allt på valfri dialekt. Om man gjorde inställningen "skånska" och skrev in en något krystad mening skulle det kunna se ut ungefär så här:

Inmatat: För ett tag sedan blev den religiöse klåparen alldeles andfådd när han dammsög den smutsiga skottkärran.

Resultat: I jons ble din hällörade klabbsocken helt förplustrad när han dammsugade den rälia rullebören.

Det är synd att min farmors generation antagligen blir de sista som pratar om hällörade klabbsockar och uttalar köttbullar som "tschöttbollar". Men "räli", "rullebör" och skånska imperfektböjningar som "dammsugade" och "bytade" hör man för all del fortfarande (även i vårt hem).

Låt oss motverka den talspråkliga likriktningen och främja dialekten! Och kommentera gärna med era favoritord.

Åhåhåh tjejer!

Jag fick mig en riktig tjejdos igår, en välbehövlig sådan. Först kvällskaffe med Sylvia (Tyskland), Julie (Tyskland), Tine (Belgien) och Sungying (Korea) som alla pluggar kinesiska på 海外学院 och sedan två långa skype-samtal med vardera N och M.

Annars umgås jag alltid med en massa jäkla killar.

Yoda speak

Real sweetheart, my boyfriend is. Learn how to talk like yoda, today he told me about this website where you can.

Round the Lsland

Gårdagen bjöd på allt som man kan förvänta sig av en bra dag. Nya aktiviteter, spänning, trevliga människor och givetvis kanoter. Vi snackar "The 3rd Xiamen Round the Lsland Canoe Marathon Race" (ja, så skrevs det. Inte alltid så lätt att skilja på l och i).

Om man ska hinna paddla ett maraton måste man börja tidigt, och det gjorde tävlingen. Vid åtta började lagen samlas nere i 海湾公园 (Havsvikens park). Registrering skulle göras, flytvästar uppdelas och så klart tal hållas.


Det två personer starka "Svenska Vikingalaget" under uppraddningen av lagen.


De 18 lagen kom till sist ner i vattnet, trots att vattennivån var några meter lägre än väntat. Kanoter fick baxas ner och vi deltagare hoppa ner på följebåtarna och sedan i kanoten. Ett oväntat problem, men det löstes i alla fall utan några större katastrofer.

Den runt 45 km långa rutten var indelad i tre sträckor. De flesta av lagen tävlade i stafettklassen, det vill säga bytte ut en eller båda paddlare vid de två stoppen. Vi hade det minsta laget av alla och inga avbytare, men vi bestämde oss ändå för att ta en paus vid det första stoppet efter ungefär två timmars paddlande:


På väg in mot land för en första paus.


Det var ganska skönt att sträcka på benen. Säga vad man vill om kanoter, men de är inte särskilt ergonomiska.


Med två av våra fans, Nathan och Yafen, som mötte upp oss för att heja på. Vi fotograferades av Björn.

Jag måste erkänna att jag var ganska mör efter den första pausen, och trodde väl kanske att vi skulle orka en timme till, inte mer. De fyra-fem lagen som låg bakom oss hade redan fått ge upp eftersom de var för långsamma, så vi låg längst bak av alla kanoter. De framför oss hade fyllt på med ny, fräsch armkraft vid stoppet, så vi förlorade dem ganska snart ur sikte.

Där var vi alltså, envist paddlande i havet utanför Xiamen. Jag hade nog räknat med att det skulle vara lättare, lite som att paddla i Lödde å, liksom. Men havets vattenegenskaper gjorde det bra mycket tyngre och svårare. Trots låga vindstyrkor omgavs vi tidvis av vågor som gjorde det svårt att hålla rak kurs. De otaliga följebåtarna med funktionärer körde runt och dirigerade/fotograferade/hejade på alla lagen, utan att tänka på att svallvågorna som de skapade faktiskt störde oss.
Eftersom vi halkade efter de andra var vi den enda kanoten i sikte, men det betydde inte att vi var ensamma. En följebåt körde ständigt bredvid oss för att kontrollera att vi inte blev för trötta, kantrade eller behövde mer vatten. De var även redo att dra oss om krafterna skulle tryta - ett erbjudande som vi sett flera lag acceptera, men som vi inte ville veta av. Istället hejade de alltså på oss och slängde över vattenflaskor och kex. Och konverserade oss.
När ungefär en timme förflutit efter första stoppet, och vi alltså paddlat i runt tre timmar, var vi ganska sugna på att nå det andra stoppet. Jag ropade till följebåten och frågade hur långt det var kvar. "Inte så långt, runt piren där framme bara". Vi bestämde oss för att trots de svidande armarna ta i ordentligt och nådde under rop "ett och två, ett och två" fram till piren. När vi rundat den mötte oss en ny övergiven kuststräcka, ingen pausstation i sikte. "Runt nästa hörn är det, det tar ungefär en halvtimme" fick vi som nytt svar från följebåten. Okej, ett och två, ett och två, ro på. Så här fortsatte det två tre gånger, och två timmar senare var vi i mål. Då var vi rejält sura på följebåten, men känslan att gå i land efter över fem timmar i kanoten var så skön att det inte spelade någon roll längre.


På väg in till den andra stationen, slutet på vår 3/5-mara.

Yiya (Nils flickvän och vår största supporter) tog emot oss och bjöd på mat och dricka. Arrangörerna fixade en bil så att vi kunde åka hem och duscha, sedan bar det av till målområdet på en liten ö utanför Xiamen, där prisutdelning och avslutningsmiddag skulle gå av stapeln.


På väg till avslutningsfesten.


Jag tittar på avslutningstalen. Yiya hjälpte mig att göra kalla omslag för händerna, som hade bränts ganska illa av solen.


Jag, Nils, seglarprofilen Lao Liu med sällskap, och Beike.

Det blev en trevlig tillställning och en perfekt avslutning på hela evenemanget. Jag och Nils var helt klart nöjda med vår insats.



Bonusmaterial:
På förstasidan i Xiamen Business News

En av mina sönderbrända händer (varning, gory!)

Kanske en riktig mara

Idag hölls genrepet inför Xiamens årliga kanotmaraton, som anordnas av mina kära arbetsgivare på Ironrock Sailing Club, och som går av stapeln imorgon. Jag och Nils, det vill säga det svenska laget i årets tävling, åkte dit och tog oss en titt.

Det kommer att bli hårt imorgon, det är en sak som är säker.

PS they love you

Jag sitter här och kan inte låta bli att fundera på hur i helskotta folk pallar spela datorspel i timmar i sträck. Frågan kommer helt naturligt, eftersom B och N sedan några dagar är frälsta på GTA. Grand Theft Auto, alltså.

Det hela började med att Björn köpte ett Playstation 2 tidigare i veckan. Det var lite roligt i sig, det där besöket i spelaffären, eftersom det så tydligt visade kinesers inställning till piratkopiering. Björn stod i begrepp att köpa spelkonsolen, som är äkta märkesvara, och ville veta om man även kan spela kopierade spel i den. För att inte vara för plump frågade han om man var tvungen att "ställa om någonting" inne i konsolen för att den ska kunna läsa "alla sorters format". När affärsbiträdet inte fattade vad han menade frågade han rakt ut om det gick att spela spelkopior och svaret blev "Självklart! Alla konsoler vi säljer har modifierats så att man kan spela kopior. Hur skulle man annars kunna använda de spel vi säljer?". Det fanns liksom inte i hennes värld (eller i affären för den delen) att någon skulle kunna tänka sig att köpa ett originalspel och därför förstod hon inte Björns fråga. Och varför skulle man köpa original när kopiorna kostar fem kronor styck? De fungerar inte alltid, men i så fall får man ta tillbaka dem och byta.

Lustigt nog har alla de tio spel som vi fick med på köpet faktiskt fungerat. Och speciellt GTA har alltså snurrat sig varm de senaste dagarna. B och N turas om att utföra uppdrag och vinna olika sorters respekt- och gangsterpoäng. Säkert kul ett tag, men i flera timmar i sträck...? Jag vet inte.


Fast i och för sig, jag minns en tid när jag kunde spela Tetris timmar i sträck. Där finns det inga uppdrag, det spelas ingen cool musik, man behöver inte läsa kartor och fundera ut hur man ska komma vidare. Det är bara stenar som faller. I timmar.
Helt genialt!

Kinesiska posten - stryptag, magslag, smack eller kris?

Inget av det idag, faktiskt. Istället en ros till de två anställda på postkontoret som tog hand om mina paket. De fick hela ivägskickningsproceduren att inte bli mer komplicerad än absolut nödvändigt, något som man lär sig uppskatta efter några år i Kina och åtskilliga panikattacker på postkontor.

Det började visserligen inte så bra. Jag och Björn kånkade in mina två kartonger på postkontoret i närheten av universitetet. Visserligen kändes det lite ynkligt att bara ha två - de innehöll trots allt i princip alla mina böcker, en hel del block och det mesta av mina saker som tidigare befann sig i vår bokhylla - men deras sammanlagda vikt på över 20 kilo gjorde att jag ville bli av med dem så fort som möjligt. Att ta med mig dem i bagaget i slutet av oktober var inte något alternativ.

-Det är specialregler för att skicka till Taiwan, max 2 kilo per paket eller 5 kilo om det innehåller böcker och endast böcker.
-Fast det är ju nästan bara böcker i de här lådorna... Ett block eller två och en gammal tröja överst räknas väl inte...? sade jag och försökte dölja juicepressen i mitten av kartongen.
-Reglerna säger att det endast får vara böcker.
-Faaaan, vad omständigt.

Min svordom satte uppenbarligen fart på hjärnmusklerna, och posttjejen kom på att specialreglerna faktiskt bara gäller för flygpost. Om paketen skickas per båt går det bra att packa stora paket med allsköns saker (men inga matvaror, du har väl inte packat några matvaror?). Att de kommer fram först efter en månad är enbart en fördel för mig, då kommer jag ju vara där och kan plocka upp dem själv istället för att belasta Yahan.

Därmed har faktiskt min flytt till Taipei inletts.

Mjölkte och fnattig katt

Det var skönt att komma hem till Bujiantian, stanna till vid den nya baobing/mjölkte-baren längre ner på gatan och köpa med sig en kall mjölkte med extra mycket gelépärlor:


I förgrunden en kopp mjölkte (ståendes på vår säng med den praktiska bambumattan som gör att hela kroppen är randig när man vaknar, men som effektivt motverkar svettning). I bakgrunden en konfunderad kise. Och allra längst bak, vagt återspeglad i balkongdörren, en fotograferande Lotta lika böjd som Ringaren i Notre Dame.


Finn ett fel (katt med fnatt) och försök lista ut hur hon kom upp dit.

Lång dag för dyra stämplar

Ett utgående visum gjorde mig tvungen att lämna landet idag, så det gjorde jag. Det innebar en timmes flygresa ner till Shenzhen (深圳), en halvtimmes bussresa från flygplatsen till gränsövergången, ut ur landet (till Hong Kong-sidan), fem minuters promenad bort till ingången, in i landet, buss tillbaka till flygplatsen och sedan flyg till Xiamen (厦门) igen. Allt detta för att undvika böter (som enligt hörsägen ska vara tiotals dollars per överskriden dag på visumet) när jag åker ut ur Kina i slutet av oktober. Jag skaffade nytt visum när mitt gamla studentvisum gick ut i mitten av september, och var tvungen att välja ett turistvisum med två entries för mellantiden innan jag flyttar till Taipei (台北). Och varje entry räcker bara 30 dagar.

Det var lustigt att förflytta sig så långt och hela tiden veta att man skulle tillbaka senare under eftermiddagen. Kanske inte det bästa sättet att resa... Ja, ja, hursomhelst, idag har jag tillbringat ganska mycket energi, tid och pengar för att bete mig som en duktig laowai. Och fått de stämplar jag behöver.

Dessutom fick jag ju se litegrann av Shenzhen. Tyvärr inte från dess bästa sida - det var alldeles dimmigt och smogigt (ett inte helt ovanligt tillstånd i kinesiska storstäder). När jag åker någon annanstans från lilla Xiamen väntar jag mig alltid att folk ska vara så vana vid utlänningar och inte uppmärksamma mig, men blir varje gång påmind om att så inte är fallet. Det vill säga, de är vana vid att se utlänningar, horder av dem, men eftersom de flesta laowais som åker till Shenzhen kommer i affärer och inte kan prata kinesiska, får man i alla fall stå ut med de ständiga komplimangerna så fort man öppnar munnen. Kanske tycker ni att beröm är något fint och bra, men efter några år i Kina är jag ibland redo att strypa folk som säger "Åh, din kinesiska är så bra" så fort man frågar var dasset finns eller beställer mat. Ta det för all del inte som koketteri från min sida, jag menar vad jag säger. Utlänningar som pratar kinesiska varken behöver eller vill bli daltade med.

Bröllopsyra!

På Lindas blogg, eller vad säger jag, min svägerskas blogg, hittar ni idag bilder från min stilige brors och vackra svägerskas bröllop på Österlen i helgen.

De går och utstrålar så mycket kärlek att det känns helt logiskt.

GRATTIS säger jag!

Eller på kinesers vis:
百年好合早生贵子！
Hundra år av god samvaro, föd dyrbara söner* så fort som möjligt!


*eller döttrar

Rasistiska kineser del II

Japans nya premiärminister Shinzo Abe har åkt till Kina som första utlandsbesök och skapar hopp om förbättrade relationer länderna emellan. Det återstår att se hur detta positiva tecken kommer att förvaltas på regeringsnivå; klart är emellertid att oavsett hur bra vänner Peking och Tokyo blir kommer den motvilja många kineser känner mot Japan att vara seglivad. Det är en motvilja som förts vidare från en äldre generation till ungdomen av idag, en ungdom som, paradoxalt nog, samtidigt konsumerar en populärkultur med starka japanska inslag.

Under middagen igår fick vi se ett exempel på hur japaner i sämsta fall kan behandlas i Kina. Vi åt på Caijiapo, ett litet mysigt shaanxi-ställe i närheten av universitetet med trevlig uteservering. Vid bordet intill satt ett gäng på sex sju personer, hälften japaner och hälften kineser. De verkade göra ett språkutbyte, och hade dessutom väldigt trevligt på kuppen. De drack öl och skrattade som man gör när man är glad, men ingalunda särskilt berusat eller högljutt. När de ville beställa mer öl snäste dock servitrisen (som jag tror även är en slags chef för stället) "Det finns inte mer öl! Ni har väl druckit nog nu!". Mattias, Björn och jag bara gapade av förvåning; vi vet ju att hon aldrig skulle ha formulerat sig så oartigt om det var vi som satt där och var glada. De avsnästa gästerna tog det hela väldigt lugnt, de fann sig helt enkelt i att ingen mer öl var tillgänglig och satt lugnt kvar. Vilket givetvis får mig att tro att de var vana vid situationen.

Man får väl ändå försöka se hoppfullt på det hela; det handlade faktiskt om japanska och kinesiska studenter som träffades och uppenbarligen höll på att bli kompisar. Det är det som behövs, att kineser proppade med fördomar mot grannlandet faktiskt får lära känna någon därifrån och få sina åsikter utmanade. Och förmodligen gäller detsamma för japaner.

Favvofrukten...

...just nu är helt klart youzi. Folk här gillar att översätta fruktens namn till "grapefruit", men det tycker jag är ungefär lika korrekt som att kalla Xiamens slemmiga ostronomelett för "minnan pizza". Youzi är visserligen en något besk/syrlig citrusfrukt, men annars är det inte mycket som stämmer överens.




Lite krånglig att skala, men den som väntar på något gott...

Tack, Mäster Tack

Jag lärde känna Mäster 谢 för snart ett år sedan; en vän med förståelse för min prekära situation tipsade mig om denne mästare. Någon exakt adress fick jag inte, men jag åkte till det angivna bostadsområdet och lyckades till slut hitta vad jag sökte. Jag tyckte inte att det gjorde något att jag förlorade några timmar genom att inte ha ett husnummer; sökandet kändes meningsfullt, som något jag var tvungen att gå genom för att uppnå mina mål.

När jag klev in genom dörren gjorde Mäster 谢 ett omedelbart sympatiskt intryck. Ett par vänligt sinnade ögon, en mjuk, nästan lite kvinnlig röst, en välkomnande pose. En lika brett leende hustru till vänster om honom. Stora tygsjok i allsköns färger och halvfärdiga klädesplagg från golv till tak. Jag visste att jag hade kommit rätt.

Sedan dess har Mäster 谢 inte bara hjälpt mig med att för första gången i mitt liv få byxor som passar perfekt på längden och bredden, utan även försett en stor del av våra besökare med kostymer och skjortor, byxor och jackor. Han har visat prov på god smak (inga axelpuffar, smala byxben eller Mao-midjor) , lyhördhet (han förstår vad man vill ha) och tidstrogenhet (leverans i tid, även om han bara får en vecka på sig).

Nu när jag snart ska lämna denna stad har jag passat på att besöka Mäster 谢 några extra gånger. Om en vecka kan jag åka och hämta den sista leveransen på ett tag. Men jag är säker på att vi ses igen, Mäster 谢 och jag.



Fotnot: 谢 uttalas "xie". Förutom att vara ett något ovanligt efternamn betyder det även "tack". Xiexie skrivs alltså 谢谢. För er språkintresserade.

Bakvärk...

...hann jag inte få, men visst jobbade jag och Yafen riktigt hårt i eftermiddags. Resultatet ser ni här:


Bullar (som på skånska innebär små matbröd, inte söta bullar!!), bröd och tigrrrkaka


Jag tog en gosepaus med Zhuxi efter brödet och före disken. Bild: Nathan

Indiskt i Xiamen

Igår kväll blev det indiskt på stans enda restaurang för denna kryddiga mat: Samrat eller Indiano John's. Ni tror kanske att jag skojar, men restaurangen heter båda dessa saker. Dess innehavare är en smärt indisk kille som brukade hänga ganska mycket på Uffes innan han och Uffe blev ovänner (på drinkares vis). Vi kallar honom Indiana John, men vad han egentligen heter är jag inte så säker på. Igår var det första gången jag gick med till restaurangen, och det visade sig att den faktiskt heter Indiano Johns... Och Indiano själv har klippt av sig håret och blonderat det.

Det är indiska kockar som lagar maten och den är riktigt god. Dessutom sitter man i bekväma soffor med orientaliska kuddar, vilket är perfekt när man ätit sig sprängfylld och lite slapp.


Charlotta (Jonahs kollega på Kinaresor), jag, Jonah och Björn



Allt är väldigt snyggt på Indiano John's, förutom den här elinstallationen precis vid den lilla dammen under trappan. Uttagen sitter tio centimeter ovanför vattenytan...

Fler fula fiskar

Här kommer två bilder på en annan slags fula fiskar. Det är helt otroligt vilka kreatur det finns i denna värld! Att man dessutom kan äta dem är ju inte illa. Kilopriset var dock lite väl mastigt.

Den här killen är inte glad och det kan man förstå

Snoppmusslor?

Obehagligt möte

Det händer inte särskilt ofta att vi i egenskap av utlänningar utsätts för rasistiska påhopp här i Kina. Visst, många har fördomar om utlänningar och utlandet som de inte skäms för att proklamera, och som laowai får man se upp att man inte blir lurad vid inköp på vissa platser. Men i allmänhet brukar folk vara vänliga och man kan istället bli positivt särbehandlad.

Igår utsattes vi dock för en otroligt jobbig typ. Jag, Björn och Mattias satt på uteserveringen utanför Uffes bar och drack en öl. Plötsligt kommer en kille fram och sätter sig bredvid mig där vid det höga bordet. Han har ett lite spydigt uttryck i ansiktet och inleder samtalet genom att säga "Ni ser ner på kineser, eller hur?". När vi inte direkt svarar frågar han istället "Vad har ni för känsla inför Kina?" och man kan riktigt läsa in att han ser oss som ena riktiga översittarutlänningar, personer som tror att de vet allt om Kina och anser sig vara bättre än landets invånare. Jag blev omedelbart irriterad och sa att jag inte hade någon som helst känsla för Kina, men ironin gick över hans huvud. Mattias var vänlig och påbörjade en diskurs om att det faktiskt inte är så stor skillnad på kineser och icke-kineser, bara nationsbeteckningen. Mattias predikningar om alla människors likhet / lika värde framfördes dock för döva öron och hånfulla fnysningar. Den här killen var helt enkelt inställd på bråk. För att visa hur lite vi visste om Kina nämnde han en historisk person från gud-vet-vilken dynasti. Att vi inte visste vem det var blev hans bevis på vår fullständiga okunskap. När vi frågade vad han egentligen visste om Sverige sade han "Det är landet med högst BNP i världen", samtidigt som han mycket demonstrativt gav pengar till en tiggare som just sträckte fram handen mot oss. Det hör till saken att jag ALDRIG under över två års tid sett en kines ge pengar till en tiggare, men denne man ville alltså visa hur ruttna vi var, tre vitingar från ett land med "världens högsta BNP", som inte gav pengar till den fattige på gatan.

Vid den här punkten var vi riktigt uppretade och bestämde oss för att gå därifrån innan det blev bråk på allvar. Efter ett mycket högljutt ordbyte kom vi så slutligen iväg i taxin. Men det kommer att ta ett tag innan jag kan glömma den här killen. Han hade en sådan fullständig avsaknad av självdistans och sådan fullständig närvaro av mindervärdeskomplex och nationalism...

Mätt massaker

Det är inte utan att man känner sig lite fullproppad efter kvällens besök på en fisk- och skaldjursrestaurang precis vid stranden. Musslorna var ovanligt goda, bläckfisken lika så. Klassikern krabban klarade sig också bra i konkurrensen. Och vågornas skvalpande mot stranden var ett fint ackompanjemang till vårt extensiva ätande.

Det är lite speciellt det där med att gå på skaldjursrestaurang. Jag menar, större delen av det man äter lever fortfarande vid tidpunkten för beställningen. En kvart senare ligger det på ett fat. Så vet man att maten är färsk. I och för sig finns det skillnad på levande och färsk - i akvarierna på mindre hygieniska restauranger är det inte ovanligt att fiskarna visserligen lever, men simmar upp och ner i algfyllda akvarier eller ser allmänt hängiga ut. Kvällens restaurang visade dock upp en riktigt frisk bassäng med klart och kallt vatten. Och såsen som djuren senare simmade i var inte illa den heller.

Idag för 57 år sedan...

... utropades Folkrepubliken Kina av Mao Zedong där uppe i Peking. Det firas givetvis en gång om året med pompa och ståt – och med en av de få ledigheter som befolkningen har att se fram emot. Följaktligen är det en dålig idé att ge sig ut på resande fot under denna helg, om man inte vill trängas med halva Kinas befolkning.

Jag har hållit mig här runt universitetet och det har varit business as usual under dagen med en flitens lampa brinnande vid en översättning. De flesta affärer har dessutom öppet, vilket inte är så konstigt med tanke på att kundmängden ökar när många har ledigt. Och faktiskt var det lite mer folk än vanligt på den lilla marknadsgatan.

En Björn på vift.

En lillkille kollar in hundarna som är till försäljning. Historien förtäljer icke om det blev något köp.



Andersen, Xiamens största bagerikedja, har precis fått en enorm helgdagsleverans av .... månkakor?