Nu händer det saker...

... minsann!

Min otålighet fick ett slut precis efter att den blommat ut på riktigt. Ett samtal från Taipei och saken är biff. Det vill säga jag flyttar till Taipei om en månad och bloggen får byta namn till "En Lotta i Taiwan"! Nästa vecka ska jag börja söka lägenhet på nätet - då är det bra att ha Yahan och Jingwen där som kontrollörer om jag hittar något intressant.

Det är inte bara lägenhet och praktiska detaljer som ska fixas de kommande dagarna, utan även Line och Mattias resa till Xiamen. Deras datum krockar med min flytt och resebyrån har visat sig vara lite krånglig och inkompetent. Men, en utredning är på gång och jag ser gott hopp om att allt ska fixa sig. Jag ser verkligen fram emot deras besök!

Otålighet

Vad ska man göra när man är så otålig och nyfiken att man skulle kunna explodera? När man väntar på besked men det inte kommer?

"Men Lotta, inte ska du vara så otålig" skulle min kära mor säga.

"Älskade, det är ju så sådana saker funkar, det tar sin tid" säger Björnen.

Min egen metod för dagen blev att först sms:a hundratals hemska svärord till Björnen, som svar på frågan "hur är det?". Min förstående pojkvän förstod att ta min avreageringssession på rätt sätt. Sedan beställde jag in en banansmoothie.

Det hjälpte för stunden i alla fall.

Välkomna...

... till nya bloggen. Ganska fin, eller hur?

Jag kom precis tillbaka från en joggingrunda nere vid universitetets friidrotts-/sportplats. Egentligen har jag föresatt mig att alltid springa efter mörkrets infall för att slippa nyfikna blickar - jag blir helt lila i fejan av att springa vilket gör det extra jobbigt att bli uttittad - men idag tog jag mig dit lite tidigare. Belöningen blev att kunna titta på de kinesiska motionärerna. De förekommer i alla möjliga former:

--> Trashanken/lubbaren: Oftast män, klädda i smutsiga och lite trasiga arbetarkläder, ibland med skor och ibland utan. De joggar.
--> Dinosaurien: Äldre, ofta MYCKET äldre, kvinnor eller män som håller till på eller intill sportplatsen. Om de inte spelar boule eller tränar taichi promenerar de baklänges och sjunger opera. Samtidigt som de klappar händerna. Bege dig till sportplatsen vid fem- sextiden på morgonen för att se dessa dinosaurier en masse.
--> Studenten: Joggar, spelar basket/volleyboll. Oftast av manligt kön och av tunnare kroppsbyggnad.
--> Sportkillen: Om han inte joggar med deffad överkropp ses han på basketplanerna, som det finns gott om precis intill friidrottsplatsen. Basket är förresten universitetssporten som gäller. Här kan man se något så ovanligt som över två meter långa kineser (något som det finns fler av i norra Kina, men här i södern är de en raritet).
--> Flanören: Denna person promenerar på 400-metersbanan, varv efter varv. Knappast för utsiktens skull?
--> Småbarnsfamiljen: Flanörer som tar med sina småbarn in på sportplatsen. Och låter dem rulta runt banan.

Katt på svalt tallriksskåp

På allmän begäran, det vill säga från Lines håll, kommer här bildbevis på Zhuxis stridskonster.


"Här uppe har jag koll, här är jag drottning och ser ner på alla människokryp"


"Den så kallade "matte" tror att hon är säker där nere vid diskhon. Men om hon bara kommer lite närmre..."


"... så är jag jävligt beredd, asså"


"Känn på mitt hemliga vapen, tassen som är dubbelt så stor som hela jag! Mes!"


Fråga mig inte hur Zhuxi tänker när hon intar den här positionen. Den är inte särskilt effektiv ur stridssynpunkt, liksom. Men om man älskar dörrar så gör man.

Fotnot: Bilderna är faktiskt inte arrangerade.

Höstenergi

Normalt sett brukar väl våren ses som årstiden av nystarter och självinsikter framför andra. Men hösten duger också. I alla fall för Zhuxi och mig.

--> Jag har föresatt mig att börja springa. Motionsrundor, alltså. Det är inte första gången, men någon gång måste man försöka på riktigt också. Jag har bestämt mig för varannan dag. Belöningen för min nystart på motionsområdet är intensivt värkande benhinnor närhelst jag förflyttar mig i lutande terräng. Men det krävs mer än så för att stoppa mig!

--> Zhuxi har hittat sin inre krigare. Hennes spaningsplats befinner sig högt uppe på tallriksskåpet som sitter fäst på väggen ovanför kylskåpet. Hon fattar post under tidig förmiddag och ligger sedan på lur hela dagen (nåja, några tupplurar blir det väl då och då). Om man diskar skärps genast hennes uppmärksamhet (man skymtar öron på helspänn och stora kattögon som följer ens minsta rörelse). Om man vill sätta in tallrikar i skåpet får man skynda sig för att undvika den boxande tass som sträcks ned där uppifrån. Snäckorna som jag förvarar i en skål däruppe får fungera som missiler. De slår ner på måfå över köksgolvet; hon har fortfarande en del jobb kvar för att uppnå rätt precision.

Förhoppningsvis är det bara en övergående fas för kisen. Till skillnad från mitt motionsjoggande.

På fritidsgården

Under gårdagskvällen avslutades en Alien-kavalkad hemma hos Nathan som påbörjades av killarna för några veckor sedan. Jag hade visserligen redan sett Alien 4: Resurrection några gånger, men den kunde i kombination med pizza på soffbordet och filmkvällskänsla tålas att ses om igen. Fast jag upptäckte att det nog var sista gången, också. Dialogen i fyran är egentligen lite för töntig för att platsa i en Alien-film och flera av karaktärerna är minst sagt klischémässiga. Tur då att Sigourney Weaver håller andan uppe. Hennes relation till odjuren, i egenskap av mamma, håller filmen vid liv.

Det blev inte någon filmkväll till slut, efter Alien 4 bestämde Björn, Nathans bror Phil och jag oss för att gå och spela några parti biljard bredvid muséet. Efter biljardspelandet i höstas, som nästan ledde till en klotöverdos, har jag de senaste månaderna endast sporadiskt känt för att spela. Björn har däremot aldrig tröttnat på spelet och outröttligt fortsatt att slipa sin teknik så fort han fått chansen. Man skulle kunna kalla honom ett väloljat biljardmaskineri, om det inte lät för mekaniskt. Snarare ett smidigt rovdjur som förföljer sina klot, må de vara hel- eller halvfärgade, tills endast åttan skymtas i hans blottade ögonvita. Han är duktig, helt enkelt.

Det är bra att vara tre som spelar, då får man ibland chansen att sitta ner och fundera över saker och ting. Igår tänkte jag bland annat på om man kan kalla kinesiska biljardhallar för en slags fritidsgårdar. Oftast är det stimmiga lokaler med en stor andel ungdomar som spelar och popmusik skvalar ur högtalarna. Vid borden i samband med dryckesserveringen sitter grupper av människor och spelar kort. Och det dricks väldig lite alkohol. Öl och biljard hör inte ihop här, trots att 90% av kunderna är killar ser man mest iste på borden. Jag har i princip aldrig satt foten på en fritidsgård i något land, så egentligen vet jag inte alls vad jag pratar om. Men ordet dyker i alla fall upp i skallen.


Ölen som serveras på stället i fråga är av märket Huiquan. Ett av många kinesiska öl som kombinerar en urful förpackningsdesign med ett ännu sämre innehåll.


Phil sedd genom ett stop iste.


Björnen, en slipad spelare


Jag föredrar att posera med knoppen höljd i dunkel.

På Relax

Jag bestämde mig för att gå till Relax [lilax] idag. Jag behövde verkligen komma ut från hemmet och Relax lämpar sig av någon anledning ganska bra för arbete/koncentrerad läsning. Bara man inte beställer tonfiskbaguetten klarar man sig dessutom från bestående men.

Om man tar med sig hörlurar och lyssnar på musik på datorn slipper man dessutom prata med eventuella lösa och oönskade bekantskaper som dyker upp.

Jag kan vara en sådan asocial biatch.

Och tyskar skulle inte ha humor?

I Xian har en tysk student vid namn Pablo Wendel lyckats med att klä ut sig till terakottakrigare och hoppa ner i det utgrävda området. Vakterna uppfattade att någon klättrat ner, men eftersom han stod så stilla tog det flera minuter innan någon hittade Pablo. Dock vägrade han flytta på sig, och fick bäras ut ”som ett nedsågat träd” (citat Süddeutsche Zeitung).
Visserligen skadades ingenting av tilltaget, men det hade varit lätt att tänka sig kinesiska myndigheters ilska. Terakottakrigarna i Xian är Kinas största arkeologiska fynd, ett bevis på landets storslagna historia. Att hoppa ner i en maskeraddräkt kunde mycket väl ha lett till arrestering. Dock inte för Pablo. Efter några bannor och förmaningar skickades han helt enkelt tillbaka till Hangzhou där han studerar konst.

Jag är ganska imponerad av Pablos uppfinningsrikedom och inte minst mod. Dessutom hade det länge varit en dröm för honom att just beblanda sig med terakottakrigarna. Men samtidigt kan jag inte låta bli att undra vad som hade hänt med en lika uppfinningsrik kinesisk konststudent...

Bilden ovan kommer från STF / DN:s nätupplaga. Fler bilder hittar ni i Süddeutsche Zeitungs nätupplaga

Kritik á la carte

Jag sitter här på Café Luwak och hetsar upp mig litegrann, minsann. Rätten ”Mediterranean Salad” finns med på deras meny, men verkligen bara där och ingen annanstans. Varje gång jag försöker beställa den, och det har jag gjort vid fem-sex tillfällen, svarar servitrisen ”Ursäkta, den har vi inte”. Jag börjar undra om den kanske finns med enbart för syns skull. Till råga på allt visade sig dagens servitris vara otroligt trög och dessutom okunnig om den egna menyn (morots- och äppeljuice, nääähhh??). Det fick mig att totaldissa hela cafét inombords och tänka på vad de egentligen håller på med här.

Utifrån ser allt så bra ut, de har inrett nedanvåningen i en gammal villa, och gjort en riktigt snygg terass utanför, idealisk för milda sensommarkvällar. Det är ett mysigt café. Men inuti blir idéstölden uppenbar. I princip hela upplägget kommer från Heitang, vårt gamla stamhak. Bilderna på väggen helt bokstavligt (Har de snott dem? Fått dem?) och rätterna på menyn likaså (förutom då bageln och medelhavssalladen, som har tillkommit). De två ägarna till detta café arbetade tidigare på Heitang, och har uppenbarligen lärt sig allt därifrån, från typsnittet i menyn till hur man ska krydda pastan. Jag kan respektera att de vill öppna upp ett eget café, men varför inte göra det lite mer originellt? Att titta på ett bra hak och sedan kopiera rakt av är inte så ärorikt.

Om jag hade varit på ännu sämre humör hade jag nog inte nöjt mig med att hoppa på Luwak, utan dragit större växlar och börjat kritisera något som man kan påstå vara en vanligt förekommande ingrediens i kinesiskt affärstänkande. Idékopiering och brist på uppfinningsrikedom... Men nu satte servitrisen på ”Help”, så tiraderna får vänta.

Sensommar med Rebus

Än en gång tillbaka i Xiamen!

Den här gången blev jag välkomnad av ett riktigt skönt sensommarväder. Helt otroligt, visserligen ska man aldrig ta ut segrar mot vädrets makter i förskott, men det känns som att den tunga värmens tid är förbi för den här gången. Det innebär att det går att leva utan hårt arbetande luftkonditioneringar och fläktar. Svetten har dragit sig tillbaka något. Hoppas bara den håller sig borta.

De senaste dagarna har jag avslutat en översättning och påbörjat en deckare. Av Ian Rankin och han är trevlig! Om man tänker efter är väl huvudpersonerna - John Rebus och Siobhan Clarke - inte sådär vansinnigt originella inom deckarvärlden. Men av någon anledning tycker jag mer om dem än Van Vetereen, Wallander och tv-filmernas Beck. De sistnämnda tre är till förvillelse lika och ibland får jag för mig att klassisk musik, odiskade whiskeyglas och problematiska förhållanden till barn/fruar liksom har uppfunnits endast för dessa karaktärer. Eller att alla kriminalkommissarier måste vara så. Visst, Rebus brottas med sina egna demoner (och dricker en jäkla massa whiskey), men jag föredrar uppenbarligen skotska demoner och brott i Edinburgh-miljö. Och Rankin är inte lika blodtörstig som till exempel Mankell, som ju älskar att komma på bestialiska och utstuderade brott. Begångna i YSTAD med omnejd. Suck.

Hysch hysch på hög nivå

Har jag nämnt att jag är vidskeplig? Så förklarar jag min tystnad. Men nu när jag sitter här i Hong Kong, alldeles ensam och på gränsen till pank, kan jag inte låta bli att berätta, trots att det inte är avgjort än. Berätta litegrann, i alla fall.

Det började för lite mer än en vecka sedan. Nyheten hade varit ute ett tag, om tjänsten där i Taipei. Jag bestämde mig för söka och skickade min cv. Sedan gick allt mycket snabbt. Ett svar med inbjudan till anställningsintervju. En dags överläggande om möjligheten att åka, samt bokande av biljett. Och resan till Taipei. Jag bodde hos Ya-Han och förberedde mig. Sedan gick jag dit. Och nu är det bara att vänta på beskedet.

Taipei var trevligt som alltid, inte ens det ihållande regnet kunde ändra på det. Dessutom lyckades min vistelse sammanfalla med en enorm politisk demonstration, som inleddes för några dagar sedan. Presidenten Chen Shuibian har under de senaste månaderna blivit alltmer impopulär. Det började med att hans svärson var inblandad i insideraffärer, fortsatte med att hans fru uppenbarligen tagit emot en slags värdekuponger till en oförskämt hög summa, och har kulminerat med att presidentstaben ska ha fifflat med statliga pengar. Chen har visat en oerhörd motvilja att erkänna alla dessa misstag och säger, trots ganska omfattande bevis, att det inte finns någon korruption. Så nu har en veckas protester mot presidenten inletts - första dagen kom runt 200 000 människor till presidentbyggnaden, och slog bokstavligt talat läger. Trots ett ihållande regn och ganska kyliga temperaturer. Deras officiella mål är att stanna kvar tills presidenten avgår (eller i en vecka... kanske är det den tid som har beräknats nödvändig för en presidentavgång). Ledda av några karismatiska kritiker, såväl från presidentens parti som oppositionen i Guomindang, PFP med flera, klädda i rött med en nedåtvänd tumme tryckt på bröstet, skanderar de sina slagord "Ah Bian, avgå!". Presidenten undvek den första dagens protester genom att åka söderut till sin hemstad, men om demonstrationerna verkligen fortsätter i en vecka blir det väl svårt för honom att gömma sig.
Det ska bli intressant att se hur demonstrationerna avlöper. Chen Shuibian är viktig figur i Kina/Taiwan/"ett Kina"-frågan, eftersom han betonar vikten av ett självständigt Taiwan och gärna driver upp nationalistiska känslor hos befolkningen.

Igår morse lämnade jag det av politisk och moralisk indignation kokande Taipei och steg av i Hong Kong för att ordna lite visumbusiness. Jag kan inte riktigt komma underfund med vad jag tycker om denna stad - å ena sidan är Hong Kong ganska häftigt, multikulti och även historiskt intressant, men å andra sidan får jag kväljningar av den kommersiella atmosfären. Turister precis överallt, affärer och nattmarknader (med väldigt påträngande försäljare) på lika många ställen, och kineser, indier och araber som vill kränga handväskor och Rolexklockor (som en slags inkastare, eller kanske knarkmånglare, står de utanför sina små butiker, eller utanför andras butiker, och väser "handbag", "Lolex", Lady...). Jag blir sugen på att svära åt dem, men inser samtidigt att jag väl ser ut som en ganska vanlig västerländsk turistbrud som mycket väl hade kunnat tänka sig köpa deras förbaskade handväskor och klockor.
Det här är liksom ingen kinesisk plats, vilket gör mig förvirrad. Det bidrar väl att vissa kvarter här ser ut som i China Towns i väst - vilket givetvis beror på att många kantoneser/hongkongneser utvandrat och byggt upp hemtama kvarter tusen mil härifrån. Jag skulle helt klart behöva känna någon här som kan visa mig det oturistiga Hong Kong. Om det nu finns något. En sak står i alla fall fullständigt klar: Hong Kong är ingen stad för på-gränsen-till-panka.

En bra idé

Tänk så skönt att låta någon annan ta hand om ens smuts ibland. Nu menar jag det inte bildligt talat, utan precis som det står. Att anlita en städerska då och då är det bästa vi gjort på länge. Man kan själv röja upp det värsta, sedan kommer det (i vårt fall) en trevlig tjej eller kille och rengör ytor så att svetten rinner. Till ett timpris några kronor lägre än en GB Sandwich-glass. Som svensk (?) kan man lätt få moraliska betänkligheter i stil med "Herregud, jag måste väl kunna ha tid att städa själv" och "Till den där svältlönen kommer jag inte att anlita någon stackare att skrubba mina golv". Men, faktum är, tio kronor i timmen är ingen svältlön. Det är två-tre gånger så mycket som en McDonalds-anställd får (vilket säger en del om lågavlönade jobb i Kina). Och det är väl förhållandevis lättförtjänta pengar - det finns betydligt mer slitsamma och definitivt mer moraliskt förkastliga yrken för landsortsbor att ägna sig åt i städerna.

Nej, nu måste jag gå och berätta för henne vad som finns att göras i köket.

Jag gillar henne starkt!

Hej igen, skaldjuren

Det var verkligen ett tag sedan vi gick och åt skaldjur sist, men ikväll var det dags igen. Borta vid Hengda Dasha en bit från universitetet ligger det en restaurang med ganska god mat. Det måste erkännas att hygienen i lokalen är sisådär (speciellt på toa), men man sitter på takterassen och har det ganska soft. Med diverse havsodjur på bordet och lite kalla kinesiska fållisar är man rätt så välutrustad för en lång, tropisk kväll. Xiameneser är ganska stolta över sin havsmat, och det finns några riktiga pärlor. Krabborna om man orkar kladda ner sig, musslorna hursomhelst.

Där befann vi oss alltså. Björnen, som är flitig och börjar komma igång på allvar med affärerna tillsammans med Nathan, som också var där tillsammans med tjejen Yafen. Nordlänningen Jonah, som nu varit lite mer än en vecka i Sydkinas Xiamen och som förbannat fukten och värmen i ganska hårda ordalag, levde upp på kvällskvisten. Det gjorde vi väl alla, förresten, det är skönt när temperaturen sjunker ned till tjugofemstrecket och man kan andas lite lättare igen. Och Mattias, som sedan en vecka jobbar hårt på nytt jobb, kom också för att dricka några kalla och skvallra lite.

En trevlig kväll, helt enkelt.

Något väldigt, väldigt bra...

... har också hänt, eller rättare sagt ska hända.

Det handlar om att två personer ska komma till Xiamen.

Tyvärr kan jag inte avslöja vem. Eller hur. Eller när. Visserligen finns det en "bekräftelse" och "kvitto" och väldigt påtagliga "flygtider", men lite vidskeplig får man väl vara.

Kanske vågar jag berätta om en vecka eller så.

Det har gått ett tag sedan sist.... Här kommer lite bilder från den senaste veckan, för att visa vad jag egentligen har hållt på med!

Fredag för en vecka sedan:
Några tusen mil härifrån, i Upplands Väsby, firades min kära svärmor Lisbeth med en hejdundrande födelsedagsfest. Eftersom vi inte kunde vara med på festen ville vi arrangera ett fint grattiskort:


Familjemedlem nr 3 var inte direkt något tålmodigt fotoobjekt.

På kvällen var dags för den Stora Invigningsfesten. Alldeles riktigt – det handlar om China Club Challenge Match:


Spektaklet hölls på ett flerstjärnigt hotell vid kusten och det var ganska tydligt att Septwolves (klädmärket Qipilang, eller ”sju vargar”) är årets huvudsponsorer:

I bakgrunden syns borduppdukningen och scenen. Och swimmingpoolen. Och havet skymtas längst där bak.

Två konferencierer höll i det hela och presenterade kvällens uppträden (klassisk kvartett, etniska minoriteter och filippinska dans- och sångtjejer). Arrangörerna hade tyvärr gjort samma misstag som många andra, d.v.s. inte lagt någon tanke på att engelskan skulle vara korrekt. Den kvinnliga konferencieren pratade en bedrövlig chinglish... Lite charmigt var det i och för sig när hon bad publiken ”lay your hands on Mister....” för att vi skulle applådera. Och hon matchade den felskrivna bakgrundsskylten:

China Club Challenge Match heter tävlingen. Inget annat.

Bortsett från detta var arrangemanget riktigt proffsigt gjort. Det bjöds på stor buffé, gott vin och en snygg promotionvideo för tävlingen spelades upp på storbildsskärm. Givetvis fanns några höjdare på plats, från Xiamens stadshus, Kinas seglingsförbund och huvudsponsorn Septwolves, här i färd med att öppna champagnen:

Lite svårt med korken var det, men den lossnade till slut.

Nu kommer det att hållas seglingsrace i vattnet utanför Xiamen varje helg fram till oktober – en riktig långkörare, alltså. Jag ska åka med ut någon helg och ta mig en titt!

Annars kan man inte direkt anklaga den gångna veckan för att ha varit särskilt händelserik. Jag har suttit en hel del på det nya caféet bakom vandrarhemmet, Luwak. De har i princip samma meny som Heitang (faktiskt nästan plagiat), men är inhysta i mindre och lugnare lokaler. Perfekt för mig som har en lång översättning att bli klar med.

En dag började det ösregna... Ett sådant plötsligt, tropiskt regn.


Då är det otroligt skönt att sitta inne.

Jag hoppas på lite mer action inom en snar framtid.