cat hair everywhere

cat hair everywhere skulle kunna vara en passande beskrivning på vår lägenhet, men i det här fallet rör det sig om Lines blogg. Hon är en riktig donna och tillika en av mina allra bästa bästisar:

cat hair everywhere

Nu är det dags att gå till sängs, imorgon är en autre jour.

Hälsningar

Lotta

Söderkisar och Pekinganka

Igår blev det ännu ett besök på Uffes bar, eller Me&You, som den egentligen heter. Det är vårt stamhak sedan vi lärde känna Ulf på svenskträffen i slutet av mars. Han är en söderkis på femtiofem vårar, som stoltserar med att vara fashion designer, handelsman och barägare. Speciellt det där sista har vi mycket glädje av, eftersom baren är riktigt trevlig att hänga på. Varje lördag har han gratisbuffé med laxmackor och pasta, och ölen får man till överkomligt pris. Ulf har bott i Asien i över tjugo år, och verkar vara väldigt glad över sin nyfunna svenska kundkrets. Det manifesteras allt som oftast genom att han spelar The Boppers, Jerry Williams och en och annan Vikingarna-låt, fast som tur är först framåt morgonkvisten, när de flesta gäster av annan nationalitet gått hem och knutit sig (och vi också är på väg). Igår åkte vi till Uffes av en speciell anledning, Ken fyllde tjugotvå och det skulle firas av ett gäng svenskar. Det gjorde vi också, med besked. Något vimmelkantiga hann vi med ett karaokebesök innan det var dags för hemfärd.
Följaktligen gick denna söndag i lugnets tecken. Jag har suttit några timmar framför datorn och avslutat en översättning för euroscript, med Zhuxi som sovande sällskap på en stol bredvid. Nu är det snart dags att åka till Pekingrestaurangen, där man kan få sig en ansenlig anka, och mycket annan god mat också för den delen. Dit går vi när vi vill unna oss extra lyx, som t.ex. på nyårsafton (se bilder), eller ikväll.

Lördag

Igår var det dags för ännu en utbytesstudentfest, denna gång hemma hos tyskan Eileen och isländskan Björk. Förutom en hel drös tyskar och islänningar utgjordes gästerna av en blandad europeisk kompott av svenskar, schweizare, belgare, samt några enstaka kanadensare, indier, japaner, koreaner och kineser. Jag höll mig mest på balkongen och samtalade med belgiskan Kat och tyskan Sylvia, båda väldigt sympatiska. De uppdaterade mig om vad som händer bland utlänningarna på universitetet – den vanliga utbytesstudenthärvan med intriger, sexhistorier och motsättningar. Skönt att slippa sånt. Vid två var det dags att lämna bygget, och de flesta åkte vidare till La Bomba. Jag gick hem istället, åt saltlakrits och tittade på några avsnitt av Lost.

Idag är det förresten två veckor sedan Nunu och Jin Yi gifte sig. Jag åkte till Shanghai och deltog i deras bröllopsspektakel. Nedan några bilder därifrån:

På balkongen

I eftermiddags hade vi den sista lektionen på marknadsföringskursen. Mitterminsprov stundar och majlov väntar. Efter lovet har jag bara översättningskursen kvar här på Xiamens universitet, en gång i veckan. Jag är ganska glad över att slippa gå till regelrätt undervisning, är i ärlighetens namn trött på det. Och så har jag ju min distanskurs från Lund, och engagemanget på seglingsklubben, som kräver sin beskärda del av uppmärksamhet och närvaro.

Nä, nu kallar Mattias, Björn och en kall flaska Qingdao från balkongen:

Undantagstillstånd

Idag gick jag emot mina principer, jag hade en träff med en potentiell ”language partner” (ett uttryck som vanligtvis får mig att tänka Ve, Fasa). För en vecka sedan frågade min thailändska klasskompis Li Xuan om jag hade lust att träffa en kinesisk kompis till henne; ”en trevlig tjej som vill göra språkutbyte mellan kinesiska och engelska”. Av någon anledning svarade jag ja, och lät Li Xuan ge mitt mobilnummer till ovan nämnda vän. Kanske tänkte jag att det var ett sätt att lära känna nytt folk, helt enkelt.
Efter några sms-turer träffades vi så, ja just det, på Heitang. Jag hann ångra mig några gånger på vägen dit, mest för att konceptet ”language partner” inte passar mig. Det är så mycket form och så lite innehåll. Kineser kan vara ganska modiga, får man säga, de kan gå fram till valfri västerlänning på gatan och säga ”Hello, do you want to be my friend”, eller ”Hello, where you fro (sic!), do you want language partner?”. Inte så ofta här i Xiamen kanske, men definitivt på Beijings eller Shanghais universitetsområden. Som asocial svensk stör mig tanken på att prata för mycket med främlingar, och jag har hittills lyckats bo ett och ett halvt år i Kina utan att behöva utsättas för en enda language partner. Kinesiska vänner duger liksom, om jag bara vill prata för pratandets skull snackar jag med taxichaufförerna eller tanten i baozi-ståndet. Hursomhelst, ikväll träffade jag Song Yanjun, en tjej i 25-årsåldern från Shandong. Jag inledde offensivt genom att vägra prata kinesiska (man får väl bjuda lite på sig själv, liksom). Det fortgick under ungefär en timme, vi pratade engelska om ditten och datten och jag kopplade på mitt ”vill inte ha pinsamma tystnader eftersom vi faktiskt är totala främlingar för varandra så jag pratar väl extra mycket om allting och frågar en massa frågor”-modus. Yanjuns engelska visade sig vara akustiskt onjutbar, men inte helt oäven vad gäller ordförråd. Hon förstod det mesta jag sa, och kunde uttrycka ungefär vad hon ville. Hon visade sig faktiskt vara ganska trevlig, lite blyg i början kanske, men trevlig. Så jag ska träffa henne igen. Det kan väl vara okej att prata lite engelska med henne om hon vill öva. Och ibland känns det bra att gå emot sina egna principer.


Zhuxi skulle behöva en language partner. Hennes hörförståelse på svenska är rätt så bra, men hennes uttal är bedrövligt.

På Heitang - igen

Nu är man här igen, på Heitang/Brown Sugar/Am7. Kärt barn har många namn, och det här kaféet är verkligen kärt. Det drivs av Lai, som kommer från Taiwan och har en säker känsla för hur kaféer ska vara. Det kan bero på att Taipei är fullt av utmärkta kaféer. Hursomhelst: kaffet är utmärkt (om man inte beställer ”amerikanskt kaffe”, men det säger väl sig självt), pastan är vällagad, belysningen lagom dämpad men ändå tillräcklig för läsning, trådlöst internet är tillgängligt för oss osaliga själar som inte har ro nog att arbeta hemma, stereon spelar bra musik… Och terrassen har uteservering, perfekt för en kall öl under varma kvällar. Lai är bra han också, en man i fyrtioårsåldern som gärna pratar om politik och som lär sina gäster Weiqi varje lördag eftermiddag klockan fyra, ständigt puffande på sin pipa.

Förunderligt nog fikar vi mer här i Xiamen än där borta i fikakulturens Sverige. Det har inte alltid varit så. I Hangzhou fanns det visserligen en del trevliga kaféer, men kaffet var ändå bäst på Starbucks och dit gick jag ofta, trots att det ofta var svårt att hitta sittplatser bland alla flashiga ungdomar med tillhörande laptops. Kafékulturen i Xiamen är mer avslappnad, och det finns ett rikt utbud runt universitetet, där vi också bor. Till vår stora glädje…
















På terassen, en dag i november



Fotografen, samma dag i november

Första

Hej alla ni och hjärtligt välkomna!
Här är den, sajten ni alla väntat så spänt på, dagboken över alla dagböcker, den framtida startsidan i just er dator! Lottas egen online-dagbok från Xiamen. Dagen till ära har jag komponerat en haiku, som får inleda hela alltet:

vårvinden skakar
denna dagboks första blad
och allting tar fart

Snart tar det fart, i alla fall. Jag ska bara räkna ut hur man laddar upp bilder. Ha tålamod!

Hälsningar

Lotta