Man skulle kunna säga att de senaste dagarna har gått i vodkans tecken. I torsdags var det middag med kontoret - (trä)virkesexperten Paul bjöd. För honom spelade det inte så stor roll att det var mitt i veckan; drickas skulle det mycket och gärna. Med sig för ändamålet hade han fyra flaskor vodka, i olika smaker för variationens skull. Med tanke på att det i princip bara var sex personer som drack var det väl lite att ta i, kan tyckas. De två flaskorna vi smällde i oss (Ganbei!, kom igen nu) räckte gott och väl.
Sedan jag flyttade till denna del av världen har jag ett antal gånger hamnat i snapsdryckessammanhang. Det har varit skrävlande chefstyper som bjudit oss utlänningar att sitta ned vid deras bord och skålat för internationell vänskap, det har varit middagar i syfte att "skapa kontakter" (där olika sorters företagare har sina idéer om vad utländska bekantskaper kan göra för deras business, och där vi tycker det är sjysst att bli bjudna på festmat), det har varit sammankomster med kinesiska, eller för all del svenska, kompisar. I Kina är sprit i princip en mannens affär, och de kinesiska männen tycker det är roligt att testa vad västerlänningar tål. I egenskap av kvinna skulle jag kunna hålla mig utanför allt det där, men något händer med mig i dessa sammanhang. Det beror inte på att baijiu smakar särskilt gott, för det gör denna kinesiska snaps sannerligen inte, utan på att jag gillar att slå ur underläge. Trots att jag inte ägnar mig åt snapsdrickning mer än några gånger per år tål jag rätt så mycket, och kan hänga med länge.
Att "hänga med" var dock inte vad jag sysslade med i torsdags, snarare gick jag ut lite aggressivt. Det var andra gången vi åt middag tillsammans sedan jag började, så mina kollegor hade ganska höga tankar om min snapstålighet. Jag tyckte att jag försvarade mitt rykte bra - och tack och lov stod vodka istället för baijiu på menyn.
Även under utekvällen igår förekom en del vodka: Absolut Bling Bling special edition. Fast det är en helt annan historia.
