Jag tror inte att jag har berättat om det taiwanesiska sophämtningssystemet, så det är verkligen på tiden. Det är något alldeles speciellt, ser ni.
Även om man bara är i Taipei på besök märker man ganska snabbt att det är något på gång med sophanteringen. Man har till exempel köpt en glass på Seven (som 7-11 kallas), packat upp glassen på väg ut ur butiken, börjat äta och tittar sedan reflexmässigt sig omkring efter en soptunna. Nähä, finns inte. Då får man väl gå och hålla glasspappret tills man hittar en tunna. I de flesta fall tar det så lång tid att hitta en att man redan stoppat pappret i fickan och glömt det där.
När man så verkligen flyttar hit och måste slänga sina egna sopor (om huset inte har någon concierge, alltså) märker man att de snålt tilltagna offentliga soptunnorna är en del av ett snillrikt konstruerat sopkontrolleringssystem. Så här går det till:
--> Sopbilar kör runt i staden och stannar på speciella platser vid vissa klockslag, i vårt kvarter är det 18.40 och 21.00 . Invånarna kommer ut med sitt skräp och slänger i bilarna.
--> I varje sopteam ingår en stor, konventionell sopbil och oftast två mindre lastbilar. I stora bilen slängs vanliga sopor som inte kan källsorteras, framför stora bilen står tunnor för kompost- och matavfall och i de små lastbilarna tar man emot papper, flaskor och metallburkar. Någon dag i veckan tar de även emot specialavfall som t.ex. gamla luftkonditioneringar.
--> Bostadshusen har inga egna soptunnor, utan man måste bära med sig soporna ut till gatan lagom till när sopbilen kommer. Soporna ska slängas i speciella påsar med tryck på - dessa påsar är ganska dyra, eftersom priset inkluderar en speciell sopskatt.
--> Min teori är att de offentliga soptunnorna hålls få för att förhindra att folk slänger sina hushållssopor där (ibland missar man ju bilen).
Detta system är alldeles utmärkt, tycker jag. Inte bara kan man kontrollera att folk sorterar sina sopor (det finns risk för böter om man slänger fel saker på fel ställen), utan man förhindrar även stinkande soptunnor vid varje bostadshus. Visst, det kan vara lite klurigt ibland att tajma bilen, men de miljömässiga och samhälleliga fördelarna uppväger verkligen besväret. Dessutom känner jag lite samhörighet med alla de där andra människorna som står och väntar på sopbilen borta i vägkorsningen vid lilla parken. Mjukisbyxor och kvällsuppsyner, soppåsar vilandes mot benet... Vem vet, kanske kommer jag att lära mig känna igen några av sopkollegorna efter ett tag.
