Lördagsaktiviteter

Igår var Tove och jag utslagna soffpotatisar hela dagen - fram till mörkrets inbrott. Då kröp vi ur vårt omsorgsfullt konstruerade puppa av eftermiddagsslapp (Midsomer Murders, bubbelte och mackor från Subber, som för övrigt är en Subway-kopia bättre än originalet, och svettigt göra-ingenting).

Efter att ha ratat bioplanerna blev det sen middag på Cosi Cosi. Att äta klockan nio, efter flera timmars siesta, passade på detta medelhavshak. Vi skippade dock tapasen och åt istället två utsökta pizzor. Med Nostra Azzuro till, såklart.


Den er god, den öl.

Jingwen mötte upp och efter ett tag drog vi vidare mot Roxy 99. Men först var vi tvungna att gå in i en klädbutik med lustig skylt:

The goods prevail in 2004 autumn and vinters. Fräsch slogan.


Deras disk i form av en jättehamburgare var också rätt så ball.


Framme på Roxy. Tove hittade även här något att dricka.


Jingwen i neonmotljus.


En dansbild som i högsta grad är arrangerad. Så här ser jag aldrig ut annars...


... och Tove brukar inte se ut så här heller. Men ibland måste man bjuda till.


Här ser ni en man och en myt. Han har närmast blivit en maskot på Roxy, och vi har sett honom varenda gång vi gått dit (det är inte särskilt sällan). Jag kallar honom Iprenmannen. Han är ca en och femtio lång, alltid klädd i färgglada kläder och vanligtvis bär han en liten pojkkeps på huvudet. Igår hade han dock pyntat sig med en rosa paljetthatt. Här utför han sin vanliga dans, med armarna svajandes upp och ner och ett lyckligt leende på läpparna. Det bör påpekas att detta sker utan påverkan av alkoholhaltiga drycker. När han gjorde entré på dansgolvet igår bildades det snabbt en ring av åskådare runt honom, som klappade och tjoade. Och han verkade gå hem hos damerna också.


Ryktet säger att Iprenmannen jobbar som taxichaufför om dagarna. Tänk att stiga in i en taxi och mötas av hans uppenbarelse... Det är en dröm som jag haft ett tag nu.

Hemväg

Efter sushibuffé till middag och en misslyckad mattjakt med insikt om att Ikea nog har det bästa och mest prisvärda utbudet på enfärgade mattor i vår smak (ja, den guldiga kitschmattan har sett sina bästa dagar), promenerade vi hemåt. Det blev den vanliga turen om Come Buy. Vår teoas i kvarteret.


Come Buy heter på kinesiska Skål [ganbei] vilket ju passar utomordentligt både uttals- och betydelsemässigt. Vi har ännu inte hittat någon värdig konkurrent i djungeln av bubbelte/mjölkte/iste-kedjor.


Utskänkningspersonalen liknar närmast bartendrar när de blandar jellypärlorna, isen, sockerlösningen och téet i sina shakers. Kunderna med torra strupar står redo... Fast det är nog bara vi som beställer samma sak varje gång: Zhenzhu hongcha. Svart te med jellypärlor.


Smutsnos visade sig igen, linslusig och lusig som vanligt. Tove tycks ha druckit upp sitt te redan, trots att det bara är fem minuters gångväg från Come Buy. Lätt hänt! (Kvar på botten brukar man då ha de klibbiga jellypärlorna, som man likt en dammsugare kan suga upp. Mmmm!)


Bonusbild på våra nyinköpta plastpelargoner. Denna balkong är för solig för att vi ska våga oss på några försök med levande växter. Man måste inse sina begränsningar, liksom.

Blandbilder

Tove på väg ut ur porten en kväll i förra veckan.


more music and more shooting... Denna text återfinns på en fotoautomat på ett fotoställe vid Gongguan. När man fotat färdigt (och givetvis visat sina bästa och mest tillgjorda poser) kan man redigera, lägga till ramar, bakgrunder, lustiga hattar...


...med hjälp av maskinen som syns bakom oss. Det blev ett rätt så dyrt nöje, eftersom vi fick ta foton tre gånger innan vi behärskade redigeringsmaskinen. Instruktioner enbart på japanska och hetsig midimusik gjorde det lite svårt att koncentrera sig. Fast posandet gick rätt så bra.


Igår blev det bergstur igen, denna gång till "De sju stjärnornas berg", 七星山. För att undvika den 37-gradiga värme som hotade framåt lunchkvisten satte vi iväg redan halv åtta på morgonen. Urs körde och passagerarlistan utgjordes av mig, Tove och Erik. Halv nio var vi på väg upp för det gröna berget, vars huvudtopp mäter 1120 meter. Som tur var började vi inte från noll...


Utsikten var magnifik, om än något svår att göra rättvisa på bild.


Stigar avlöstes av stentrappor, fast i lite "naturligare" form än på Elefantberget. Luften var klar och brisen frisk.


Efter att ha klättrat till den östra toppen samt huvudtoppen var det rätt så skönt att vila lite före nedgången. Vid det här laget hade givetvis solkrämen med faktor 30 svettats bort något och solen kommit upp på himlen, så vi straffades genom röda axlar och nackar. Men det var definitivt värt det.


Vapen? Sydstatsflagga och hakkors? Vad är det här för en gangsteraffär på Zhongshan North Road?


Svar: Leksaksaffär.

Elefantberget

I förmiddags blev det "bergsklättring" ( 爬山) på Elefantberget, vilket innebär bestigning av oändliga trappor. Eller oändliga förresten, det tog ungefär 20 minuter att ta sig upp. Extensiv svettning blev det hursomhelst.


Tempel vid foten av Elefantberget.


Nan mo Amituofo (阿彌陀佛 = Buddha bevara oss)


Det lutande tornet. Eller så var det jag som svajade.


Skylt uppe på berget som på engelska förklarar: "A concentration of industrial waste gases and dust causes the Taipei Basin to look hazy when viewed from at distance"



Tufsen spanar ut över nejden.

Efter lunch på NY Bagel kom vi hem och däckade. Två timmars eftermiddagssömn kändes helt rätt, och nu är vi på topp igen.

I can see clearly now...

Jihooo! Så här fin och blå var himlen och man såg bergen knivskarpt från Knuts rum idag. Det ska firas! Mot Brass Monkey!

En skön våg...

...av hemlagad (vegetarisk) mat har intagit vårt hem på sistone. Potatissallad med kidneybönor, sparris, gherkins, dill och stekt haloumi igår. Tomatsoppa med knäckemacka idag. Dessutom lyckas vi laga så mycket att vi båda får med oss lunchlåda till jubb.

Det tycker jag är bra i Taiwan, ett av länderna med störst andel serverade portioner restaurangmat per invånare och dag.

Hisskonster

Under en arbetsdag tillbringar jag en del tid i byggnadens hiss. Eftersom jag jobbar på elfte våningen och även de som jobbar på tredje och fjärde insisterar på att åka hiss, samt eftersom de flesta liksom jag verkar börja klockan nio på morgonen, får man ofta stanna på varje våning på väg upp.
Då har man en del tid att döda. Förutom att flytta sig strategiskt när människor bakom en ska ut, och att irritera sig på att många är så långsamma och får dörren att liksom halvstängas för att sedan öppnas igen, hinner man läsa reklamen på båda sidorna om dörrarna ett antal gånger. Så mycket annan underhållning finns inte (om man inte ska räkna det faktum att det ibland går att se upp under tjejernas kjolar när golvet är speciellt nybonat och glänsande, fast det ska man ju inte).


På höger sida denna eminenta reklam för cafét/restaurangen på första våningen. "Savoring delicious food is in vogue". Språkligt korrekt men så fullständigt corny att det känns som ren chinglish. Maten är för övrigt okej.


På vänster sida denna reklam för byggnadens blogg. "Put up your honey pet on the blog". Det måste man ju bara kolla in! En hel del av mina byggnadsgrannar har gjort sig besväret att blogga upp sina honey pets för att vinna priset för sötaste husdjur. Mest hundar, flera katter, men jag har mina egna favoriter:


Minigrisen (84 röster)


Monsterskalbaggen (12 röster)

Detta kan jämföras med oldschool-fin-bilden...

... som fått hela 5236 röster och såklart är vacker.

Men heja minigrisen och monsterskalbaggen!
Resultatet får vi se den 1 augusti.

Skräpiga bilder

Jag gillar ju att prata om taiwanesiska sopor, men ni har inte fått se några bildbevis - förrän nu!


Väntan vid vägkant. Rekommenderad klädsel för kvinnor: Shorts och linne alternativt pyjamas. Och flipflops eller sladdriga sandaler. Män: Boxers och brynja.


Våra blandsopor (i föreskrivna soppåsar med tryck) och kompost. Vi blir snabbt befriade från alla tomflaskor, burkar och kartonger, av giriga pant(er)tanter.


Flocken rör sig mot sopbilen, vars ystra lampor visar vägen. I trängseln blir det uppenbart vilken arbetsindelning taiwanesiska hushåll tillämpar; de flesta sopslängarna är män över sextio. Det får mig att tänka på när jag frågade hyresvärdinnan (80 bast, har bott i området i tiotals år) vilka tider sopbilen kommer. Det visste hon inte, det är ju hennes man som går ut med soporna. Alltid. Ibland känns det som om vi borde skaffa en sopgubbe vi också.

Nordöstliga äventyr

Idag kan man känna sig så där nöjd över att ha haft en händelserik helg, utan att helgen ens är slut än. Anledning till vår belåtenhet är gårdagens heldagsutflykt till Taiwans nordöstliga kust. Toves kollega Joanna och hennes två kompisar Elyssa och Frances tog med oss på en riktig tur. De hade planerat allt i förväg, förberett karta och japanska kex, så allt vi var tvungna att göra var att luta oss tillbaka i baksätet och åka med vart de än ville ta oss.


Joanna och Tove på resans inledande stadium. I Elyssas Volvo åkte vi ca en och en halv timme sydost om Taipei till Ilan county, genom bergslandskap och Taiwans längsta vägtunnel. Vi hade relativ tur med trafiken, vi fastnade nämligen inte i denna Snowy Mountain Tunnel - något som alla förvarnat oss för (när man berättade för kollegor att vi skulle åt Ilan-hållet var reaktionen ofelbart "Ska ni genom tunneln? Ajaj, då får ni ge er av tidigt för att inte fastna...").

Målet för resan var Suao, en hamnstad känd för sina kalla källor och sin fiskehamn Nanfang Ao.

Så här ser man ut när man badar i kall källa, fast egentligen ska man ha badmössa, förstås. Vattendjup: upp till knäna. Vattentemperatur: så där perfekt svalkande, men så att det är skönt att jäsa lite i solen efter en kvarts nedkylning i vattnet. Dessutom ska vattnet ha någon slags välgörande effekt på huden. Det återstår att se.


Det var bara jag och Tove som hade badkläder med oss, men Frances, Elyssa och Joanna (fr. vänster till höger) doppade fötterna ändå.


Bad ger aptit och vad ska man äta i en hamnstad om inte fisk och skaldjur? Bakom förgrundens gudomliga färska bambuskott syns bläckfiskbullar, musslor, räkor och ännu en bläckfiskrätt.


Den här stackars fisken blev uppäten i ett nafs. Men först offrade vi hans ögon - Elyssa tog det ena och jag det andra. Jag skulle inte rekommendera fiskögon till någon, smaken är obetydlig, konsistensen är lustig och mättande är det inte heller.


Tove får igång en riktigt snygg pose trots att vi proppat oss fulla med mat.


Jag gör också mitt bästa.


Utsikt över en del av Suaos fiskehamn. Mycket pittoreskt!


På Järnmuséet i Suao kunde man dricka te med den pratsamma och stolta innehavaren. Första våningen bjöd på gamla svarvar och verkstadsredskap - här hade nämligen Suaos första och bästa (?) båtmotortillverkare hållt hus. Andra våningen var mer inriktad på kalligrafi, tedrickande och korallskulpturer.


Överflöd av frukter från havet.


Tove, Joanna och Frances försökte gömma sig från solen en stund medan bilen luftades.

När vi ändå var i området var det självklart att vi skulle besöka Wufengchi Pupu - dvs. Wufengchi Falls.

Torkade ödlor vid vägkanten. Snacks?


Jag köpte en hatt.


Vattenfallet är 60 meter högt och en vacker syn.


Under fallet kunde man svalka sig, de flesta nöjde sig med att vada, men några gubbar körde hela kitet med badbyxor och handduk. Det var lite halt på stenarna och när någon drattade på ändan skrattade alla godmodigt och inkännande. Det var liksom en vänskaplig atmosfär.


Frances, Joanna och Elyssa posade glatt framför fallet och blev svalkade på kuppen.


På väg till bilen och hemresan....

På kvällen blev det tapas, pizza och utgång för att fira att det var lördag och alla var glada.

På Carnegies damrum.